Regeringen har utfäst sig att trygga tillgången
till kommunal basservice av god kvalitet. I sitt program lovar regeringen
också att förutsättningarna för
att tillhandahålla kommunal basservice tryggas med hjälp
av en funktionsduglig och livskraftig kommunstruktur och en hållbar
finansiering av servicen.
Trots alla löften i regeringsprogrammet har det ekonomiska
läget i kommunerna förvärrats. Det utgör
ett allvarligt hot mot basala tjänster såsom dagvård
för småbarn, hemservice för åldringar,
hälso- och sjukvårdstjänster, omsorgstjänster
och grundskolor.
Man kan räkna upp hur många exempel som helst
på den kommunalekonomiska krisen. Inkomstskattesatsen höjdes
i rekordmånga kommuner i år. Det tidigare rekordet
noterades året innan. Enligt preliminära bokslutsuppgifter
för 2005 räcker inkomsterna inte till för
att täcka utgifterna i var tredje kommun. Det betyder att årsbidraget
var negativt i 139 kommuner i fjol. Ett negativt årsbidrag
har normalt ansetts vara ett tecken på att kris föreligger.
En av de främsta orsakerna till att kommunerna kommit
i trångmål är det tvångslån
staten tagit ut av kommunerna. I samband med den lagfästa
justeringen av kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner
2004 konstaterades det att staten är skyldig kommunerna
totalt 502 miljoner euro. Regeringen bestämde att låneåterbetalningen
periodiseras över en exceptionellt lång tid, fyra år,
och att 194 miljoner euro, en oerhörd summa, betalas ut
först under nästa valperiod.
Genom tvångslånet har staten tvingat kommunerna
att skuldsätta sig. Skuldbördan har ökat
i mycket snabb takt. År 2005 hade kommunerna skulder på i
snitt 1 327 euro per invånare. År 2000 var skulderna
bara 746 euro per kommunbo. I år hotar kommunernas lånestock
spränga åttamiljardersgränsen.
Det är helt sant att kommunernas omkostnader ökat
snabbare än finansieringen, dvs. skatteinkomster och statsandelar
sammantaget. Orsaken till den snabba kostnadsstegringen är
dels att staten påfört kommunerna nya uppgifter,
dels att efterfrågan på tjänster tilltagit.
Efterfrågan trappas framöver upp i takt med att
befolkningen åldras. På denna punkt kommer förloppet
under de följande tjugo åren att vara snabbare än
i något annat EU-land.
Den kommun- och servicestrukturreform regeringen sparkat igång är
valperiodens viktigaste fråga med tanke på kommunekonomins
hållbarhet. Det är av största vikt att
projektet genomförs, om vi vill att vårt välfärdssamhälle över
huvud taget ska ha en framtid.
Nu tyder allt på att målnivån för
denna reform, som regeringen initierade för drygt ett år sedan,
dragits ned avsevärt. De stora regeringspartierna förefaller
ha rätt motsatta ambitioner. Å ena sidan pläderar
man för en enda målorienterad ramlag, å andra
sidan talar man bara om vaga ramlagar. Det räcker definitivt
inte till för att rädda kommunerna ur deras ekonomiska
misär och servicen från att smulas sönder.
Det trängda ekonomiska läget har tvingat många
kommer att skära i välfärdstjänsterna.
Hemservicen till åldringar har dragits ned, skolnätet
har reducerats och undervisningsgruppernas storlek har ökats,
bara för att ta några exempel.
På grund av det ovanstående
och med hänvisning till 43 § i Finlands grundlag
framställer vi följande interpellation till den
behöriga ministern:
Är regeringen medveten om att välfärdstjänsterna
i vårt land är i farozonen på grund av
den allt skralare kommunekonomin,
avser regeringen att redan under denna valperiod återbetala
det tvångslån den tagit ut av kommunerna och
är regeringen över huvud taget kapabel
att under våren lägga fram för riksdagen
en proposition om en sådan översyn av kommun-
och servicestrukturen som faktiskt tryggar de välfärdstjänster
vi behöver?