Undervisningsminister Sari Sarkomaa (översättning): Interpellationen tar sig an ett tema som är centralt med tanke på välfärdssamhällets framtid, att säkerställa verksamhetsförutsättningarna för våra universitet. Universiteten är Finlands hjärta, som pumpar ut bildning, förstklassigt kunnande, livskraft och välfärd över hela landet. Våra universitet måste ges möjligheten att prestera sitt bästa.

Därför genomför vår blågröna regering den länge väntade universitetsreformen.

Reformen har ett viktigt mål som är kristallklart: vi vill att vart och ett av universiteten i Finland ska bli en ännu bättre plats att studera, undervisa och forska vid.

Vid ett bra universitet har läraren mera tid för var och en av studenterna. Studenterna har möjlighet att studera på heltid. Ett bra universitet har en långsiktig personalpolitik och forskarnas tid går inte åt till att skriva ett oändligt antal stipendieansökningar. Vid ett bra universitet har professorerna tid för kärnuppgiften: att ägna sig åt vetenskaplig forskning och att undervisa.

Internationellt sett genomförs vår universitetsreform inte ett ögonblick för tidigt. I de flesta andra moderna stater är universitetsreformerna redan på god väg. Vi vill skapa världens bästa universitet av våra goda universitet.

Alla våra universitet måste locka till sig finländska lärare, forskare och studerande. Vi vill att Finlands unga ska finna undervisning av hög kvalitet i Jyväskylä, Joensuu, Vasa, Helsingfors eller på någon annan universitetsort i Finland, och inte behöva åka ut i världen för att hitta den.

Vi vill att alla våra universitet ska vara också internationellt attraktiva. Vi behöver också kunnigt folk från andra länder som kan berika våra universitet.

Att nå den internationella toppen inom forskning och undervisning är ett av målen för reformen. Vi vill ge finländska forskare möjligheter att få Nobelpris. Men universiteten har ett djupare syfte än att bara vara attraktiva och ännu bättre än tidigare: att vara bildningsuniversitet som slår vakt om nationens intellektuella och kulturella liv. Universitetens uppdrag att enligt det humboldtska idealet främja bildning och med forskningens hjälp fostra studenterna att tjäna fosterlandet och mänskligheten är inskrivet i universitetslagen. Detta uppdrag kvarstår och förstärks i och med den nya universitetslagen.

Vid ett bra universitet blomstrar kreativiteten. Forskningens frihet är den alltomfattande utgångspunkten och undervisningen är stimulerande. Universiteten kan inte i lag anbefallas att bli bäst, men statsmakten kan, och är egentligen också skyldig att skapa bra förutsättningar för detta.

Genom reformen befrias universiteten från sin trånga sits som statens räkenskapsverk.

För universiteten innebär det större frihet att själva bestämma om sin verksamhet, personalpolitik, ekonomi och profil. Universiteten ges en möjlighet att verka fritt och lyssna på sin egen inre röst. Av den anledningen deltar personalen och studerandena också i fortsättningen i beslutsfattandet vid universitetet. Universitetet är inte ett tillstånds- eller förvaltningsverk, och ska inte heller behandlas som ett sådant.

Rektorn för Helsingfors universitet Ilkka Niiniluoto sammanfattade målsättningen på ett utmärkt sätt i sitt tal på universitets årsdag: "För 368 år gamla Helsingfors universitet betyder den nya ställningen att universitetet blir myndigt — fritt från konungens, kyrkans, kejsarens och statens förmynderskap."

Vad är det då i reformen som är så skrämmande?

Det är förståeligt att vilken reform som helst alltid väcker oro och frågor. En förändring innebär alltid en utmaning. Oron och frågorna måste diskuteras och besvaras. Förnyelsen får inte vara ett självändamål. Man måste lyssna noga på universitetssamfundets erfarenheter och åsikter. Det har varit de bärande principerna för reformen.

Men man ska inte heller underblåsa grundlösa hotbilder eller uppfattningar om att universiteten skulle befinna sig i kris. De finländska universiteten är förstklassiga och mår bra, men de kämpar med flera tuffa utmaningar.

Målet är att stärka samtliga universitets resurser och ge dem moderna verksamhetsförutsättningar. Finländarna måste kunna lita på att det kommer att finnas ett förstklassigt och inspirerande universitet också för deras barn och barnbarn.

Man har varit rädd för att reformen betyder att universiteten hamnar i en slitande konkurrenssituation där alla bildningsvärden trampas ner i dyn. Interpellationsställarna befarar att principen om ett regionalt täckande och jämlikt bildningsuniversitet håller på att smulas sönder. Dessa påståenden stämmer inte, det är precis tvärtom. Reformen genomförs för att de hot som oppositionen nämner inte ska förverkligas, för att vart och ett av de finländska universiteten ska vara som bäst när världen förändras, ålderklasserna blir mindre och utmaningarna ökar.

Det största enskilda orosmomentet anknyter till frågan om universitetens basfinansiering är tillräcklig. Oron är gemensam och uttryckligen en av orsakerna till universitetsreformen. Universiteten har redan fler år lidit av den knappt tilltagna basfinansieringen.

Utgångspunkten är att universitetens basfinansiering ska förstärkas och finansieringen utvecklas på lång sikt. Av riktlinjerna för reformen är den viktigaste att den nya "universitetslagen ska trygga finansieringen av universitetens verksamhet så att åtminstone förändringen i kostnadsnivån beaktas." Detta har överhuvudtaget inte uppmärksammats i flera av de offentliga diskussionsinläggen.

Men det är ett faktum att universitetens basfinansiering har släpat efter i flera år. När eftersläpningen korrigeras måste takten också försnabbas. Universiteten måste ha resurser för att kunna förnyas.

Regeringen har entydigt förbundit sig att trygga samtliga universitets soliditet, solvens och kreditvärdighet. Det är nödvändigt när universiteten i och med reformen får egna budgetar och inte längre är statens räkenskapsverk.

Detaljerna i anslutning till tryggandet av solvensen bereds för närvarande tillsammans med universiteten. Ett särskilt föremål för granskning är universitetens fastigheter. Universitetens hyresutgifter och trycket på att de måste bli rimligare är bekanta för oss alla, speciellt för ledamöterna i kulturutskottet och finansutskottets kultur- och vetenskapsdelegation. Det är vårt gemensamma mål att finna en lösning, som går ut på att få ner fastighetskostnaderna till en rimlig nivå.

Påståendet att reformen betyder att man skulle avstå från forskningens oberoende är häpnadsväckande. Ni påstår att regeringen planerar att avstå från principen att universitetens verksamhet i huvudsak finansieras med medel från staten. När man påstår något sådant, borde man så att säga ha någonting på fötterna, eller åtminstone kunna grunda sitt påstående på någonting, men det finns inga grunder för påståendena.

Och kan inte heller finnas, eftersom påståendena inte stämmer. Detta måste sägas klart och tydligt: universiteten kommer inte att privatiseras.

Samtliga universitet sköter ett offentligt uppdrag också i den nya ställning som de kommer att ha efter reformen. Statens huvudansvar för en jämlik basfinansiering av universiteten och avgiftsfri utbildning för alla finländare är utgångspunkter för universitetsreformen som huggits i sten.

Med några få undantag torde huvudparten av universiteten välja den offentligrättsliga modellen. I så fall svarar staten fullt ut för universitetets solvens.

I interpellationen konstateras att det inte kommer att vara möjligt att få privat finansiering till alla universitet. Och min kommentar till er är att det inte heller är meningen, eftersom staten kommer att svara för de reformerade universitetens basfinansiering och solvens. Om ett universitet självt väljer stiftelsemodellen för sin verksamhet och samlar in ett avtalat kapital som behövs för att grunda en stiftelse, deltar staten i insamlingen av det resterande kapitalet. Detta är regeringens mål och utgångspunkt för riktlinjerna i reformen.

En verklig autonomi förutsätter att finansieringen av verksamheten är tillräcklig i förhållande till målen. Det är alltså klart att staten svarar för den huvudsakliga finansieringen av universiteten också i fortsättningen. Samtidigt måste vi också finna nya metoder att stöda universiteten.

Många universitet har redan under flera år samlat in upp till tiotals miljoner euro privata pengar. Så har man gjort under decennier och det har varit ett välkommet tillskott för universiteten. Och det är enbart positivt att inte bara skattepengar, utan också det omgivande samhället och privatpersoner stärker våra universitet. För oppositionen tycks bara pengar som kommer ur skattebetalarnas fickor duga. I stället för att fördöma borde man uppmuntra universiteten att skaffa kompletterande finansiering.

Det är dock ett faktum att de olika vetenskapsområdenas möjligheter att få t.ex. donationsprofessurer eller donationer varierar. För att alla vetenskaper ska vara på toppnivå, har regeringen börjat introducera nya metoder som går ut på att parallellt med basfinansieringen stärka det multidisciplinära bildningsuniversitetet. En ny metod är att staten gör finansiella investeringar. Man kan t.ex. överföra statens aktier till universitetens balansräkning. Denna förmögenhetsform ger universiteten avkastning, som kan användas för att stärka undervisningen och forskningen på det sätt som universitetet själv bestämmer.

Regeringen stärker alltså samtliga universitets ekonomi. Basfinansieringen höjs och har redan som bekant höjts. Alla universitet kapitaliseras, och hur det ska gå till i detalj, liksom också hur fastigheterna ska förvaltas, bereds tillsammans med universiteten. Vidare har det fattas beslut om finansiella investeringar, en möjlighet som alltså gäller alla universitet, också de universitet som väljer den offentligrättsliga modellen. Målet är att alla universitet ska utvecklas jämlikt.

Beredningen av reformen av universitetslagen har ända från början varit öppen och skett i samarbete med hela universitetssamfundet och andra som berörs av reformen. I de beredande arbetsgrupperna har rektorernas råd, personalorganisationerna och studerandena varit företrädda. Riktlinjerna för reformen som utarbetades i samarbete var på en omfattande remissrunda redan under hösten 2007 och de fick ett positivt mottagande. Reformen grundar sig på omfattande utredningar, som gjordes redan under den föregående regeringens regeringsperiod.

För tydlighetens skull är det skäl att konstatera att reformen befinner sig i begynnelseskedet. Innan regeringens proposition är färdig och kan överlämnas till riksdagen nästa vår måste vi ha en omfattande diskussion om reformen, principerna och detaljerna.

Oppositionen har befarat att man inte har kontroll över reformen, eftersom den diskuteras så livligt. Visst är den under kontroll. Regeringen har haft som mål att lyfta fram universiteten i samhällsdebattens centrum och hålla reformprocessen öppen.

Men diskussionen kan naturligtvis inte vara, och bör inte heller vara under kontroll. Det hör inte till demokratin. Tack vare den öppna beredningsprocessen och den omfattande medborgardiskussionen får vi höra så många parters åsikter och tankar som möjligt. En pågående och kontinuerlig samhällsdebatt är en förutsättning för att reformen ska lyckas.

Till sist: vi har väntat länge på reformen av universitetslagen. De centrala riktlinjerna för reformen följer de krav som ställdes av universitetsrektorernas råd i början av 2000-talet. Reformen har universitetsvärldens stöd. Det är klart att det finns många åsikter om olika alternativ under beredningsskedet. Mycket av det som man nu oroar sig över är sådant som den gällande lagen och finansieringsmodellen har lett fram till. Nu har man skridit till verket. Problemen ska lösas. När vi diskuterar och lyssnar kommer vi att lyckas tillsammans.

Till allra sist: I och med reformen får alla våra universitet och vart och ett av vetenskapsområdena möjlighet att vara världens bästa.

Vår dröm är att universiteten i Finland efter några år kommer att vara bland de bästa i världen lika naturligt som våra Pisa-belönade grundskolor idag.

Denna dröm förverkligar vi nu.