Statsminister
Matti Vanhanen (översättning): Ärade
talman! Framtidsredogörelsens riktlinje att utveckla Finland
till ett utsläppssnålt samhälle formar
redan under vår livstid de nu levande generationernas framtid
mer än något annat beslut under detta decennium.
Det är fråga om en omvälvning av hela
vår livsstil och vårt produktionssätt.
I klimatförändringen möter vi en ny form
av knapphet, och vi är tvungna att anpassa de saker vi
värdesätter, lönsamheten, hela produktionen
och varandets struktur till den. Denna utmaning kräver
gemensamma val, och bokstavligen en politik i dess starkaste och
värdefullaste bemärkelse. Hela klimatförändringen är
som fenomen ett tecken på att marknaden som sådan, utan
långsiktig insikt och gemensamt överenskomna ramar,
inte ger upphov till hållbara resultat.
Riktlinjerna i denna redogörelse kommer att genomföras
parallellt med den mer konkreta energi- och klimatstrategin, som
man redan fattat beslut om, i allt beslutsfattande här
i Finland och vid alla internationella förhandlingar. Vid
förhandlingarna i Köpenhamn kommer regeringen att
agera i enlighet med vårt åtagande att minska utsläppen
med 80 procent. Inför Köpenhamnmötet
kommer regeringen att ge ett meddelande om våra viktigaste åtaganden.
Vi är beredda att i Köpenhamnförhandlingarna
fastställa ett åtagande för de utvecklade
länderna att minska utsläppen med 80—95
procent fram till år 2050. På samma målmedvetna
sätt var Finland redo att ställa upp strikta mål
fram till år 2020, som EU sedan fattade beslut om. Dessa
mål har man redan förvandlat till bindande bestämmelser.
År 2050 känns avlägset för
många, men faktum är att inom många sektorer
fattar man redan nu investeringsbeslut som formar 2050 års
verklighet. De bostäder och köpcentrum, industrihallar
eller processindustrins maskiner eller kraftverk som byggs i dag
kommer att vara i bruk ännu år 2050. Därför
måste man redan nu fastställa sådana
bestämmelser som styr alla dessa investeringar så att
de redan nu uppfyller de krav som ställs på ett
så gott som koldioxidfritt samhälle.
Det här beror på att tusentals forskare är
eniga om att ökningen av de globala växthusgasutsläppen
måste fås att avstanna redan under de närmaste åren.
Utsläppsnivån kan inte kvarstå på den
nuvarande höga nivån om vi inte vill att luftens
koldioxidhalt fortsätter att öka. Därför
måste den totala mängden utsläpp snart
styras in på en fallande bana. Industriländerna,
som både historiskt sett och i dagsläget förorenar
mest, är de länder som måste minska sina
utsläpp mest.
Utsläppsminskningarna måste genomföras snabbt
för att vi ska kunna uppnå en önskad
effekt. Målet med allt detta är att den globala
medeltemperaturen inte ska stiga med mer än två grader över
den förindustriella nivån. Även om vi uppfyller
detta kommer klimatet att ändras, eftersom redan en två graders
förhöjning leder till stora förändringar.
Men vi hoppas att förändringarna, med dessa åtgärder,
inte leder till katastrofer. Att låta bli att agera i klimatfrågan är
inte ett hållbart alternativ för mänskligheten.
Genom internationella mekanismer kommer vi att garantera att branscher
som omfattas av utsläppshandeln — storindustrin
och den storskaliga energiproduktionen — blir tvungna att
minska sina utsläpp i enlighet med programmet. Utsläppsrätterna
minskas helt enkelt så att detta mål uppnås. Det
internationella avtalet måste vara så bindande
att industrin inte flyttar bort från Finland eller Europa
p.g.a. minskningarna och inte genom val av förläggningsort
kan undgå sina förpliktelser.
Ärade talman! Tyngdpunkten i denna redogörelse
ligger på sektorer som står utanför utsläppshandelssektorn,
dvs. helt vanliga saker som påverkar vårt vardagliga
liv — särskilt byggandet och uppvärmningen
av fastigheter och vår rörlighet. Vi blir tvungna
att omvärdera många av de senaste årens
slutsatser.
Inställningen till utvecklandet av samhällsstrukturen
har varit en av de stora frågorna i den inhemska klimatdebatten. Ännu
för några år sedan trodde man att endast
en kraftig koncentrering kan minska behovet av mobilitet och skapa ekonomiska
förutsättningar för de investeringar som
tung spårbunden trafik kräver. Man drev på en
koncentrering även i syfte att främja fjärrvärmen.
Som motargument sades att användningen av förnybar
energi lyckas bäst i en mera decentraliserad samhällsstruktur
och att arbetsresorna blir kortare om bostäderna och arbetsplatserna ligger
nära varandra. Denna till en viss del ideologipräglade
diskussion återspeglas delvis i klimatdebatten, och det
ska den också göra. De största effekterna
av klimatbesluten anknyter förutom till vår produktionsteknik
också särskilt till människornas vardagliga
liv.
Redogörelsen dryftar frågor om boende och trafik
ur många synvinklar. Den fastställer ändå klara
insatsområden. De växthusutsläpp som uppstår
vid byggande måste minskas. Detta förutsätter
att prioriteringen måste förskjutas från användningen
av betong mot träbyggande. När det gäller
nya fastigheter måste man också övergå till
passivhus, och vi kommer att få se fastigheter som i stället
för att förbruka energi producerar energi. I produktionen
av uppvärmningsenergi måste de fossila bränslena
ersättas av olika slag av förnybar energi.
För att utsläppsmålen i trafiken
ska nås måste den huvudsakliga uppmärksamheten
riktas på nya former av bränsle för bilar,
på utvecklingen av motortekniken och på ett kraftigt
främjande av elbilar. För att vi ska nå en
utsläppsminskning på 80 procent krävs
det att trafiken i praktiken är utsläppsfri — detta
kan nås endast med hjälp av el och biobränslen.
Dessa principer inverkar också på diskussionen
om vår samhällsstruktur. På vilket sätt
och i vilken omgivning lyckas allt detta? Den här frågan
kan ha flera svar. Samhällen som Helsingfors måste
hitta ett sätt att övergå från
fossila bränslen till förnybara eller att lagra
den koldioxid som frigörs vid utsläppen. Det här är
lättare att genomföra i små samhällen,
men deras utmaning är att få arbetsplatserna och
invånarna att mötas.
Vidden av utmaningen framgår av det faktum att vi måste
kunna minska trafikutsläppen med flera miljoner ton koldioxid
på årsnivå. Exempelvis minskar Esbometron
dessa utsläpp med 11 000 ton — dvs. några
promille. För att svara på denna utmaning kommer
det att för varje område krävas lämpliga åtgärder,
från Tölöviken ända till Utsjoki.
Många produktionssektorer, såsom jord- och skogsbruket
och turismen, kommer i alla fall att bli tvungna att anpassa sig
till ändrade förhållanden. I dessa förändringar
behövs ett nationellt förebyggande ansvarstagande.
Ärade talman! Den politiska dagordningen kommer att ändras
permanent. Från och med nu är kampen mot klimatförändringen
den viktigaste politiska realiteten. Det här kräver
att planerade investeringar har ett tidsperspektiv på 40 år. Viktiga
beslut kommer att fattas redan de närmaste två åren.
I klimatdebatten är det skäl att se frågorna
i sina rätta proportioner: det överlägset viktigaste
målet är att andelen förnybar energi
utgör 60 procent av all den energi vi använder år 2050.
Jag upprepar ännu: målet att 60 procent av all
energi ska vara förnybar är den mest krävande
markeringen i redogörelsen. I det scenario där energiförbrukningen är
störst innebär detta 160 Twh, vilket motsvarar
13 kärnkraftverk av typ Olkiluoto 3. Det här exemplet åskådliggör
hela vidden av klimatutmaningen.
För att nå detta mål behöver
vi ekoeffektiv produktion, energi som baserar sig på vindens och
vågornas rörelseenergi samt framför allt mycket
bioenergi. Gemensamt för dessa lösningar är
att vi genom att utnyttja naturens levande processer klarar oss
med en lägre energiförbrukning och kan utnyttja
kolets kretslopp i naturen. Klimatmålet kan också uttryckas
industripolitiskt: det rätta ordet är bioekonomi.
Finlands framtid ligger i detta ord.
Fastän vi alla har våra personliga preferenser när
det gäller energifrågor behövs det effektbedömningar
och kostnads-/nyttojämförelser. Om till
exempel energibesparingsinvesteringar är effektivare än
nya investeringar räknat på hela livscykeln, bör
man främja de förstnämnda. Också olika
trafiklösningar ska jämföras i relation
till deras nytto- och kostnadseffektivitet. Vi kan vara säkra
på att det runt om i världen kommer att göras
likadana kostnadsnyttoanalyser. För oss är det
viktigt att användningen av bioenergi baserad på kraftvärme
påskyndas. Denna investeringsinriktning tillför
nya produkter också för exportindustrin och skapar
nya arbetstillfällen i hela Finland.
Energiproduktionssystemen skiljer sig också från
varandra regionalt: i den norra zonen hänför sig
möjligheterna till biomassa, i den södra zonens
solbälte till solfångare och i de mellanliggande
zonerna till vind- och vågkraft. I alla dessa zoner finns
det stor efterfrågan på energisparande teknik
där Finland ska ligga i framkanten.
Staterna har en stark roll i klimatpolitiken. Avvärjandet
av klimatförändringen innebär en garanterad
global efterfrågan på utsläppsminskande
tekniska lösningar. I en utsläppssnål
ekonomi har regeringarna möjligheter att skapa gynnsamma
förutsättningar för privata investeringar.
Regeringarna har till uppgift att skapa de rätta incitamenten
och säkerställa en förutsägbar
och tillförlitlig omvärld, där man vågar
göra investeringar. Så här kan företagen
skapa innovativa lösningar på marknadsvillkor
som svar på den största utmaningen i vår
tid. Det står helt klart att vi just nu betraktar den framtida
utvecklingen genom alltför snäva teknologiska
"fönster".
Ärade talman! I responsen på den framtidspolitiska
redogörelsen har man liknat utsläppsminskningsmålet
på 80 procent vid en återgång till 1950-talet.
Jag motsätter mig alla sådana jämförelser.
Vi står inför en alldeles ny historisk situation,
som vi med all orsak ska förhålla oss optimistiskt
till i teknologiskt hänseende. De politiska avgöranden
som nu krävs är alldeles nya för oss.
Det går inte att lösa klimatproblemet på så sätt
att det nuvarande utvecklingsförloppet fortsätter
i framtiden. Logiken är en annan: vi måste greppa
målet och se in i framtiden för att se vilken
väg vi ska välja för att vårt
ambitiösa mål ska uppnås.
Den värld vi lever i påverkas av termodynamikens
andra huvudsats, enligt vilken entropin i universum ökar
vid varje process. Med andra ord finns det inga helt utsläppsfria
samhällen, om inte ett sådant samhälle
fungerar till hundra procent med solenergi eller förnybar
energi. Samtidigt som vi är optimister när det
gäller teknik och förmågan att anpassa
vårt levnadssätt, bör vi komma ihåg
att vårt jordklot har sina gränser och de knappa
resurserna är ett bestående faktum.
Bästa riksdagskolleger, vi står ännu
i begynnelseskedet i denna fråga.