Motivering
I regeringens klimat- och energistrategi på lång sikt
beskrivs de senaste årens förändringar
i den internationella omvärlden och läggs fram
de åtgärder som Finland måste vidta för
att möta kraven i EU:s klimat- och energipaket, särskilt
när det gäller att minska växthusutsläppen, öka
andelen förnybar energi och förbättra
energieffektiviteten.
Till Finlands strategiska mål hör att stoppa upp
tillväxten i den slutliga förbrukningen av energi
och få förbrukningen att gå ner före
2020. Den vision som sträcker sig till 2050 tar fasta på att
den slutliga energiförbrukningen ska kunna minskas med
ytterligare en tredjedel från nivån 2020.
Statsrådets kansli håller på att
ta fram en framtidsredogörelse som ska lämnas
till riksdagen i höst, och i den kommer det att finns mer
om de klimat- och energistrategiska riktlinjerna med kompletteringar.
1. Hur ser omvärlden ut?
Den internationella energimarknaden
Den finländska ekonomin är i högsta
grad beroende av utvecklingen på den internationella energimarknaden,
eftersom ungefär två tredjedelar av vår
energiförsörjning bygger på import. Internationella
energirådet (International Energy Agency) bedömerWorld
Energy Outlook 2008 (WEO 2008), International Energy Agency att
med nuvarande funktioner kommer energiförbrukningen att öka
stadigt i världen. Man räknar med att elförbrukningen fördubblas
under jämförelseperioden så att dess andel
av den totala energiförbrukningen stiger från
17 till 21 %. Energiförsörjningen grundar sig
enligt scenariot fram till 2030 fortsatt på fossila bränslen
(80 % av totalförbrukningen). Oljan behåller
sin position som viktigaste energikälla, men nås
närapå av stenkolet. Naturgasen behåller
sin tredje placering. Konjunkturförsämringen och
de höjda energipriserna bromsar upp ökningen i
energiförbrukningen.
IEA:s bedömning är att den förnybara
energins andel av den totala energiförbrukningen kommer
att öka från nuvarande 7 till 10 % före 2030.
Ny teknik, stegrade priser på fossil energi och kraftiga
stödåtgärder gör ökningen
möjlig.
Särskilt oljepriset antas fortsätta vara instabilt
men med en kurva som pekar uppåt. Enligt IEA kommer priset
på ett fat olja att ligga över 120 dollar 2030.
Priset på naturgas antas från 2015 följa
oljeprisutvecklingen. Priset på stenkol tror man ska ligga
på nivån 120 dollar/ton fram till 2015
och därefter sjunka något (110 dollar/ton).
Enligt redogörelsens kalkyler skulle snittpriset på olja
ligga betydligt lägre än vad IEA räknat
med (60 dollar/fat i ett långtidsperspektiv).
Med nuvarande förbrukning antas de kända oljeförekomsterna
förslå 40 år och naturgasförekomsterna
60 år. De kända förekomsterna av stenkol
beräknas förslå mer än 140 år.
Energimarknaden och EU
Energi- och klimatfrågorna har haft hög prioritet
i EU under de senaste åren. EU har utvecklat sin egen energimarknad,
skapat en egen mekanism för utsläppshandel och
har också haft en bärande roll i internationella
klimatavtalsförhandlingar.
En fungerande inre energimarknad är en väsentlig
förutsättning för kostnadseffektiva åtgärder
för att avvärja klimatförändringen.
Att energin håller ett skäligt pris, inte tar
slut och finns att tillgå bäddar för
ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft. Det handlar om
en för industrin vital konkurrenskraftsfaktor, som i många
stycken stabiliserar inte bara totalekonomin utan hela EU-området.
Men det är viktigt att marknaden integreras behärskat
och harmoniserat inom en överenskommen ram och med tillräcklig
hänsyn till nationella särförhållanden
(EkUU 4/2008 rd). För Finlands
vidkommande skulle detta bl.a. innebära undantag för
naturgasmarknaden så länge den gas vi importerar
kommer från en enda källa.
Störningarna i energileveranserna i vintras, som också drabbade
en del EU-länder, avslöjade problemen med splittrade
energinätverk och aktualiserade vikten av att trygga energisektorns verksamhet
och behovet att tillsammans säkerställa alla medlemsstaters
tillgång till energi. Både den inre marknaden
och fungerande relationer utåt kräver en gemensam
energipolitik inom EU. Men energibestämmelserna får
inte begränsa den nationella bestämmanderätten
när det gäller att trygga energiförsörjningen.
Medlemsländerna har fortfarande rätt att själva
bestämma hur energiresurserna ska utnyttjas, välja mellan
olika energikällor och lägga fast energiförsörjningens
allmänna struktur. Utskottet anser i enlighet med sina
tidigare ställningstaganden att trots att varje medlemsstat
själv fortsatt ska ha huvudansvaret för den nationella
leveranssäkerheten när det gäller energi,
utesluter detta inte eventuella gemensamma åtgärder
från EU:s sida i syfte att trygga den inre marknadens funktion
(EkUU 15/2008 rd).
Integrationen av EU:s energimarknader kommer att jämna
ut skillnaderna i energipriser mellan medlemsländerna.
För Finland kommer det sannolikt att betyda att energipriset
stiger något. Å andra sidan förbättras
försörjningstryggheten för energi när åtgångskanalerna ökar.
Om den integrerade marknaden fungerar som den ska, skapar den också konkurrens
som stabiliserar marknaderna och förhindrar tvära
priskast. Men här har EU-marknaden än så länge
en god bit kvar till målbilden där medlemsländerna ömsesidigt
har öppnat sina energimarknader för varandra.
Noteras bör dock att inte heller de nordiska elmarknaderna
fungerar perfekt, eftersom de är så små att
de oligopoliserats (ligger i några få aktörers
händer).
Utskottet anser att Finland bör ta en aktiv roll i
beredningen av gemenskapslagstiftningen för att våra
nationella behov ska bli beaktade. Vi har nämligen den
expertis och erfarenhet som behövs i och med att de nordiska öppna
och integrerade elmarknaderna har tjänat som exempel för
integrationen av EU:s elmarknader.
Utskottet förutsätter att Finland lägger fast
en bredare syn på hur integrationen av elmarknaderna ska
fortskrida med invägande av nationella intressen.
Det ekonomiska läget
Ekonomin ute i världen och därmed också vår egen
ekonomi har försämrats mer än man räknat med
i redogörelsen. Enligt finansministeriets konjunkturöversikt
(24.3.2009/I) har recessionen i världsekonomin
fördjupats ytterligare och några större
förändringar är inte att vänta
i år. Så gott som alla industriländer
befann sig i recession i början av 2009. OECD:s bedömning är
att världshandelns värde kan komma att sjunka
med i värsta fall 13 %.
Tillväxten i den finländska samhällsekonomin
blev bara 0,9 % 2008 mot att ha varit över 4 % året
förut. Bnp för årets två sista
kvartal sjönk från kvartalet innan. I november
började produktionen inom industrins samtliga huvudbranscher
backa. Den globala recessionen har påverkat starkt vår
export, som minskat med en tredjedel från årets
början. I fjol var varu- och tjänsteexportens
andel av Finlands bnp nästan 45 %, vilket visar
hur starkt beroende vår ekonomi är av exporten.
I redogörelsen om finansramarna för 2010—2013
(SRR 3/2009 rd) bedömer regeringen
att den totala produktionen kommer att minska med 5 % i år
och med ytterligare 1,5 % 2010. Återhämtningen
i världsekonomin bedöms få den totala
produktionen att öka med cirka 3 % 2011, men det
krympande utbudet på arbetskraft som befolkningens stigande
medelålder för med sig dämpar i slutet
av ramperioden den ekonomiska tillväxten så att
den igen krymper till knappt 2 %.
Kalkylerna i klimat- och energiredogörelsen skiljer
sig markant från den ekonomiska utveckling som skett och
de färskaste prognoserna. De bygger på att den
ekonomiska tillväxten hos oss är över
2 % årligen 2006—2020.
Enligt redogörelsen tas finansieringsfrågorna upp
och besluts i samband med de finansiella ramarna och statsbudgeten.
Finansministeriet har meddelat utskottet att närmare beslut
om den ekonomiska politiken 2010, och därmed också om
klimat- och energistrategin, kommer att fattas senare i år
i samband med beredningen av budgetpropositionen. I den omallokering
av 200 miljoner euro som görs inom utgiftsramen kommer
klimatpolitiken att högprioriteras, uppger ministeriet.
Som utskottet konstaterar i sitt utlåtande om ramredogörelsen
(EkUU 12/2009 rd) är de energipolitiska
besluten av största vikt för att samhällsekonomin
och sysselsättningen ska utvecklas gynnsamt. Besluten sträcker
sig långt in i framtiden. Energianslagen bör läggas
fast på en nivå som tillåter att Finland
fullföljer sina klimat- och energipolitiska mål
och internationella förpliktelser trots problemen i det
rådande konjunkturläget.
När det gäller den ekonomiska utvecklingen
skiljer sig utfallet och bedömningarna avsevärt
från kalkylerna i redogörelsen. Utskottet anser
att man i den nya situationen måste uppdatera kalkylerna och
ta ställning till om det behövs ytterligare åtgärder
för att de uppställda målen ska nås.
Förhandlingarna om ett nytt klimatavtal
Miljöutskottet redogör i detalj för
de färskaste prognoserna gällande klimatförändringen.
Forskarnas bedömningar blir allt svartare och därför behövs
det nu snabbare och effektivare insatser för att hejda
förändringen.
Försök ska göras att finna en lösning
på situationen vid partssammanträdet om FN:s ramkonvention
för klimatförändring i Köpenhamn
i december i år. Målet är att enas om
ett avtal om minskning av växthusgaser som skulle träda
i kraft 2013. En ingående beskrivning av bakgrunden och
utgångspunkterna för avtalsförhandlingarna
finns att läsa i miljöutskottets utlåtande.
Under de preliminära förhandlingarna har det lagts
fram en modell där industriländernas utsläppsmål
före 2020 varierar mellan 25 och 40 % från
nivån 1990. Förslag har också lagts att
utsläppen ska minskas med 80—95 % före
2050. Målen för utvecklingsländerna ligger
på en avsevärt lägre nivå. EU
har föreslagit att målet för gruppen
utvecklingsländer ska vara 15—30 % av
den normala utsläppsminskningen.
I det fall att avtal uppnås, kommer det sannolikt att
innehålla olika slag av finansieringsinstrument. På förslag
har varit bl.a. länderspecifika finansieringsinsatser för
industriländer (0,5—2,0 % av bnp), beskattning
av internationell sjö- och flygtrafik och en allmän
kolskatt (2 dollar/ton CO2). De nyaste modellerna
som varit uppe till behandling är den norska och den mexikanska
modellen. Enligt den norska modellen ska en del av utsläppsrätterna
auktioneras ut internationellt. I den mexikanska modellen skulle en
del länder (de rikaste utvecklingsländerna inkluderade)
påföras en kriteriebaserad finansieringsskyldighet.
Sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar
(UNFCCC) bedömerUNFCCC(2007). Investment and Financial
Flows to Address Climate Change att det årligen behövs
200—210 miljarder dollar fram till 2030 för att
avvärja klimathotet. Av den summan behöver ca
40 % avsättas för utvecklingsländerna.
Dessutom behövs det 28—67 miljarder dollar i internationell
finansiering för att anpassa utvecklingsländerna
till klimatförändringen. Enligt UNFCCC:s kalkyler
uppgår de totala kostnaderna för den nya klimatkonventionen
till 0,3—0,5 % av den globala bnp:n.
Utan dämpande åtgärder får
klimatförändringen avsevärt större
ekonomiska konsekvenser. SternrapportenStern Review on the
Economics of Climate Change. 2006 hävdar att de negativa
konsekvenserna kan vara uppe i 5—20 % av världens
bnp kring 2050. En färskare rapport från konsultföretaget
McKinseyPathways to a Low-Carbon Economy (Version 2 of the Global
Greenhouse Gas Abetement Cost Curve), McKinsey&Company
2009 presenterar metoder som kan stoppa upp klimatförändringen
så att temperaturhöjningen inte överskrider
den kritiska tröskeln två grader. McKinsey:s beräkningar
pekar på att de extra kostnader som de nödvändiga åtgärderna
för med sig är mindre än en procent av
världens bnp 2030.
Utskottet har tidigare (EkUU 11/2008 rd) konstaterat
att det enda sättet att uppnå med tanke på klimatförändringen
tillräckliga effekter är en internationell klimatöverenskommelse
som innefattar alla viktiga aktörer. En sådan överenskommelse
skulle samtidigt ge industrin i Finland och EU konkurrenskraftiga
och jämbördiga operativa förutsättningar
på de globala marknaderna. Avvärjandet av klimatförändringen
och dess ekonomiska konsekvenser kräver snabba och genomgripande
internationella åtgärder. Utskottet framhåller
att klimatskyddet inte ska ses bara som en börda utan också som
en potential för finländsk teknologikompetens
(EkUB 8/2006 rd).
I likhet med miljöutskottet och jord- och skogsbruksutskottet
vill ekonomiutskottet poängtera den viktiga roll sänkorna
i skog och mark spelar för Finland. Sänkornas
storlek har under de senaste åren varierat mellan 23 och
41 miljoner ton koldioxid, vilket tillsammans utgör 20—40 % av
Finlands totala utsläpp. För vårt land är
det viktigt att vi nationellt funderar på hur sänkorna
kan tryggas när användningen av träbaserad
energi ökar. Det gäller också att se
till att behörig hänsyn tas till sänkorna
i klimatavtalsförhandlingarna.
Utskottet anser det viktigt att man når ett internationellt
klimatavtal som uppfyller EU:s klimatmål och som lägger
fast bindande förpliktelser för alla centrala
aktörer. Avtalet bör skapa kostnadseffektiva mekanismer
för utsläppsminskning.
Europeiska unionen
Klimat- och energipaketet.
EU antog i december 2008 ett brett upplagt klimat- och energipaket
med bindande mål för hela EU om att minska utsläppen
och öka användningen av förnybar energi
2013—2020.
EU har satt som mål att fram till 2020 minska utsläppen
av växthusgaser med 20 % jämfört med
1990 års nivå. I besluten ingår också strategier
för hur EU i förekommande fall utfäster
sig att minska utsläppen ännu mer (max 30 %)
som ett led i ett internationellt klimatavtal.
Ett annat mål är att öka de förnybara
energikällornas andel till i snitt 20 % av energikonsumtionen
i EU. Dessutom ska energieffektiviteten ökas med i genomsnitt
20 % från det normala fram till 2020. För
transporternas del ska den förnybara energins andel höjas
till 10 %.
Klimat- och energipaketet består av fyra rättsakter,
nämligen ett reviderat direktiv om handel med utsläppsrätter,
ett beslut om bördefördelning mellan medlemsstaterna,
ett direktiv om avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) och ett
direktiv om förnybara energikällor (RES).
Beslutet om bördefördelning och direktivet om
förnybara energikällor innehåller bindande förpliktelser
för vart och ett av medlemsstaterna.
Utsläppshandeln.
EU ville med systemet för handel med utsläppskvoter
(ETS, Emission Trading Scheme) finna en så kostnadseffektiv
och marknadsorienterad lösning på utsläppsminskningen
som möjligt. Handeln med utsläppsrätter omfattar
mer än 10 000 industrianläggningar inom EU-territoriet.
Dessa ligger bakom nästan hälften av koldioxidutsläppen
och 40 % av växthusgasutsläppen i Europa.
Handeln med utsläppsrätter är av avgörande
betydelse för att minskningsmålet för
utsläpp ska nås.
Den utsläppshandlande sektorn ska 2013—2020
minska utsläppen med 21 % från nivån 2005.
Utsläppshandeln kommer att utvecklas genom att man inte
längre ställer upp nationella utsläppsminskningsmål
utan att den utsläppshandlande sektorn har ett gemensamt
utsläppstak som gäller för hela gemenskapen.
Utsläppsrätterna fördelas mellan de olika
branscherna på enhetliga grunder inom hela EU. Normalt
sker fördelningen genom auktion. Utsläppen från
elproduktionen kommer från 2013 att i regel auktioneras ut,
och för de övriga branscherna införs
auktionsförfarandet gradvis tills det 2020 inte längre
finns några gratis utsläppsrätter.
Undantag utgör de branscher som konkurrerar internationellt
och som är särskilt riskbenägna när
det gäller kolläckage. Enligt redogörelsen
kommer kommissionen att före utgången av juni
2010 besluta vilka branscher som ska anses höra till sektorn
som riskerar kolläckage och som beviljas gratis utsläppsrätter
för att kunna behålla sin internationella konkurrenskraft.
De gratis utsläppsrätterna kommer att fördelas
på grundval av en unionsövergripande jämförelsestudie
(benchmarking) så att de effektivaste anläggningarna
får proportionellt sett fler utsläppsrätter än
de mindre effektiva.
Flygtrafiken, som i dagsläget står utanför
utsläppshandeln, införlivas i systemet från
början av 2012.
Bördefördelning.
Ungefär 60 % av växthusutsläppen
i EU härstammar från branscher utanför EU:s
handel med utsläppskvoter. Hit hör bl.a. byggande,
uppvärmning av byggnader, boende, jordbruk, transport och
avfallshantering samt f-gaser som används inom industrin.
Minskningsförpliktelsen gällande dessa branscher
har ålagts medlemsstaterna. Finland har ålagts
att minska växthusgasutsläppen inom branscher
utanför den handlande sektorn med 16 % jämfört
med utsläppsmängden 2005. Medlemsländerna
får själva avgöra hur minskningen ska
ske i praktiken.
Flexibla mekanismer.
I förhandlingarna om klimat- och energipaketet koms
också överens om större flexibilitet
i genomförandet. För utsläppsenheter
som förvärvats genom Kyotomekanismerna medges
en större andel. Förutom handel med utsläppskvoter
hör till Kyotomekanismerna gemensamt genomförande
och mekanismen för ren utveckling. Dessutom kommer man
att vara flexibel dels i fråga om utjämningen
av variationerna mellan utsläppen under två på varandra följande år,
dels i fråga om medlemsstaterna möjligheter att
flytta över utsläppskvoter på varandra.
Möjligheten till överföring av utsläppsrätter
har introducerats som ny flexibel mekanism.
Avskiljning och lagring av koldioxid CCS.
Som en beståndsdel i klimatpaketet godkändes
också ett direktiv om avskiljande, transport och lagring
av koldioxid. Att separera koldioxid från rökgaser
från kraftverk och lagra den i underjordiska geologiska
formationer, såsom tömda oljefält, är
en ny teknik på frammarsch. Man räknar med att
man i framtiden ska kunna minska koldioxidutsläppen avsevärt
med dess hjälp.
I samband med paketet togs också beslutet att anläggningar
som utvecklar den nya teknologin ska stödjas. Däremot
fattades inget beslut om när avskiljningen av koldioxid
ska tas i bruk. Medlemsstaterna får förbjuda geologisk
lagring av koldioxid inom sitt territorium.
Förnybar energi.
Klimat- och energipaketet förpliktar att öka
andelen förnybara energikällor i förhållande
till alla energikällor inom EU till 20 %.
I nationella handlingsplaner anges hur respektive medlemsstat ska
uppnå målen och hur måluppfyllelsen ska
mätas. Finland måste få upp de förnybara
energikällornas andel från nuvarande 28 till 38 %.
Energieffektivitet.
Enligt klimat- och energipaketet måste energieffektiviteten ökas
med 20 % jämfört med utvecklingen i början
av 2000-talet. Åtgärder för att höja
energieffektiviteten har hög prioritet i medlemsstaterna
i arbetet på att uppfylla kraven i energipaketet. Kommissionen
räknar med att utsläppen minskar med närapå 800 miljoner
ton årligen om energieffektiviteten förbättras.
Gemenskapslagstiftningen, bl.a. ramdirektivet om ekodesign av
energianvändande produkter (det s.k. EuP-direktivet), energitjänstdirektivet
(det s.k. ESD-direktivet) och direktivet om byggnaders energiprestanda,
styr det nationella åtgärderna.
Transportdrivmedel.
Enligt klimat- och energipaketet måste alla medlemsstater
också öka den förnybara energins (inkl.
grön el) andel i trafiken till 10 %. Som ett led
i överenskommelsen avtalades också om hållbarhetskriterier,
dvs. minimikriterier för koldioxidutsläppen från
transportdrivmedel och om kriterier för att trygga naturens
mångfald.
Ekonomiska konsekvenser.
Kommissionen bedömer att auktionen av utsläppsrätter
kommer att inbringa ca 50 miljarder euro årligen. De direkta
kostnaderna för klimat- och energipaketet beräknas
utgöra i snitt ca 0,6 % av bnp.
Utskottet konstaterar att det är en svår uppgift
att nå de mål som EU satt för Finland,
särskilt i det rådande ekonomiska läget.
Vi måste uppfylla våra förpliktelser,
men de flexibla mekanismer som lagstiftningen tillåter
bör i enlighet med redogörelsen användas
så kostnadseffektivt och hållbart som möjligt
för att nå målen.
2. Principer och riktlinjer i strategin
Mål
Strategin utgår från att Finland måste
uppfylla de mål som EU satt för att minska utsläppen
och öka den förnybara energins andel så kostnadseffektivt
som möjligt. Självförsörjningen
i fråga om energi bör ökas så att
vår egen produktionskapacitet förslår
till att tillgodose konsumtionen under toppförbrukningstid
och eventuella importavbrott. För eltillförselns
del är målet att det ska finnas tillräckligt
med el till ett skäligt pris och så att eltillförseln
samtidigt stöder de andra klimat- och energipolitiska målen.
Miljöutskottet påtalar i sitt utlåtande
att strategin inte ger klart besked om hur mycket utsläppen
totalt måste fås att minska. Ekonomiutskottet är
också av den åsikten att strategins primära syfte
bör vara att minska utsläppen. Men på grund
av gemenskapslagstiftningen hör en ansenlig del av våra
nationella utsläpp till EU:s gemensamma utsläppskvot
och minskningen av dessa utsläpp sker därmed inom
ramen för utsläppshandeln. De nationella insatserna
bör lämpligen riktas in på den sektor
som står utanför utsläppshandeln.
Strategins mål är enligt utskottet värda
att understödja. Förutom att de klimatmål
som satts för den icke-utsläppshandlande sektorn
i sinom tid nås hjälper målen oss att
bli mer självförsörjande på energi
och öka vår försörjningstrygghet.
Det kommer sannolikt att få positiva effekter för
sysselsättningen när användningen av
inhemsk förnybar energi ökar. I och med att användningen
av förnybar energi ökar och energieffektiviteten
höjs uppstår det också en marknad för
utveckling och export av ny teknik.
Utskottet ser el till ett skäligt pris vara ett av de
viktigaste målen inte bara för medborgarna utan
också för näringslivets konkurrenskraft.
Metoder
Ett av de bästa sätten att nå målen är
att hejda slutförbrukningen av energi och vända
trenden neråt. De konkreta åtgärderna
nämns på ett helt allmänt plan, eftersom
de flesta ännu inte är färdigt utvecklade.
Utskottet fick alldeles i behandlingens slutfas tillgång
till energieffektivitetskommissionens betänkande, som i
viss mån konkretiserar metoduppsättningen. Men
kommissionens förslag behöver trots allt vidarebearbetas på många
punkter.
Eftersom metodurvalet inte diskuteras dess närmare,
har det i strategin inte heller gjorts någon överskådlig
analys av metodernas ekonomiska effekter. Därmed blir det
svårt att bedöma i vilken utsträckning
målen kan nås. Visserligen vore det svårt
att i detta skede göra några exakta kalkyler,
eftersom de ekonomiska satsningarna i många stycken dikteras
av det framtida priset på utsläppsrätter
och fossila bränslen samt tillgången till nödvändig
ny teknik. Det är ytterst svårt att i dagens läge
komma med några förutsägelser om dessa
faktorer. Vilket utfallet av de internationella klimatavtalsförhandlingarna
blir i december spelar också en stor roll. Kommer EU:s utsläppsminskningsmål
att stramas åt och hur påverkar det Finlands förpliktelser?
Finansutskottet påpekar i sitt utlåtande att
olika produktionsformer behöver stöd i olika grad. Det
måste vägas in i politiska åtgärder
och tilltänkta lösningar att årliga budgetar
inte ensamma räcker till för att tillgodose alla
stödbehov. Inte heller fiskala lösningar räcker
ensamma till, utan det behövs också privat finansiering
och kostnadseffektiva styrmekanismer som inmatningstariffer. Mekanismerna
måste fungera på marknadsvillkor och inte snedvrida
elpriserna.
Ekonomiutskottet omfattar denna syn. Utskottet betonar att metoderna
för att nå målen måste väljas
med avseende på deras kostnadseffektivitet. Insatserna
för att nå målen bör vara konsekventa
och långsiktiga. De valda metoderna måste vara
teknikneutrala och innehålla ett incitament för
att ta fram effektivare tekniker. Valet av metoder bör
också ske med hänsyn till deras sammantagna effekt.
Utskottet menar att tydliga effektanalyser måste finnas
att tillgå om inmatningstariffer, investeringsstöd
och eventuella gröna eller vita certifikat innan det slutliga beslutet
fattas.
Konsekvenser
Om strategins målscenario realiseras kommer den totala
elförbrukningen att minska, andelen fossila bränslen
att minska och användningen av förnybar energi
att öka. Också utsläppen inom den icke-utsläppshandlande
sektorn kommer att minska med målsatta 16 %, men
exakt hur mycket utsläppen totalt kommer att minska i Finland anges
inte i strategin. Den totala minskningen beror på hur mycket
den utsläppshandlande sektorn lyckas minska sina utsläpp.
I avsnittet om strategins konsekvenser målar regeringen
upp en bred bild av strategins samhällsekonomiska konsekvenser.
Enligt en förbredande undersökning gjord av Statens
ekonomiska forskningscentral och Statens tekniska forskningscentral
kommer strategin att 2020 påverka hela den samhällsekonomiska
strukturen och bnp. Enligt undersökningens baskalkyler kommer
nationalprodukten att ligga ca 0,8 % lägre än
i basscenariot. Det beror huvudsakligen på de ökade
energikostnaderna och den urholkande effekt de har för
köpkraften och konkurrenskraftiga exportpriser.
Bedömningen bygger på en lång rad
makroekonomiska antaganden framför allt om statsekonomin,
arbetsmarknaden och den globala marknaden. Analyserna har gjorts
före den rådande ekonomiska recessionen och därför är
en del antaganden förlegade.
Modellkalkylerna utgår från kostnadseffektivast
möjliga politiska åtgärder. Men problemet är
att vi i Finland saknar en övergripande bedömning
av olika åtgärders kostnadseffektivitet. Kostnadseffektiviteten
varierar stort när det gäller utsläppsminskningar.
Utskottet anser att kostnadseffektiviteten bör bedömas
ur ett vitt perspektiv med invägande av vilken nytta olika åtgärder
genererar, t.ex. sysselsättningshöjande effekter,
teknisk utveckling och exportpotential, bättre självförsörjning
på energi och större försörjningsberedskap,
minskad energiförbrukning och lägre energikostnader
samt färre negativa miljö- och hälsoeffekter.
Utskottet anser därför att beslutet om metoderna
att nå målen ska fattas utifrån en omfattande
kostnads-nyttoanalys.
3. Finland
Energi
Produktion, förbrukning, import och export
Vår energiintensiva industri har gjort har det funnits
ett starkt samband mellan energiförbrukning och ekonomisk
tillväxt. Ju bättre det gått ekonomiskt,
desto större har också vår energiförbrukning
varit. Men nu följs bnp-kurvan och energiförbrukningssiffrorna
inte längre åt. Man kan med goda skäl
förmoda att korrelationen mellan den samhällsekonomiska
tillväxten och energiförbrukningen kommer att
minska när tekniken i framtiden blir energieffektivare
och näringsstrukturen eventuellt förändras.
Bilden finns bara i pdf-format
Enligt StatistikcentralenEnergiprognos 2008; 24.3.2009 uppgick
den totala energiförbrukningen 2008 till 1 400 petajoule (388
TWh), vilket är 4,7 % mindre än året
innan. Elförbrukningen var 87 TWh, med andra ord 3,8 % mindre än
2007. Förändringarna förklaras av att
industriproduktionen krympte, att vädret var varmt och
att kolkondensen ersattes med vattenkraft i elproduktionen. Industrins
elförbrukning minskade exceptionellt mycket, med mer än
7 %. Nedgången i elförbrukningen var
särskilt brant inom skogsindustrin (10,9 %).
Bilden finns bara i pdf-format
Bilden finns bara i pdf-format
Pappersproduktionens kapacitet har sjunkit med en dryg miljon
ton på tre år. Nedskärningarna har gällt
i synnerhet papperssorter som tillverkas av mekanisk massa, och
denna utveckling har påverkat kraftigt efterfrågan
på el. Kapacitetsminskningen inom massa- och pappersproduktionen
har lett till att elbehovet minskat med 4—5 TWh.
Enligt redogörelsens basscenario ökar förbrukningen
av primärenergi från 380 TWh (2005) till 480 TWh
(2020). Förbrukningen skulle alltså öka
med i stort sett en fjärdedel. Under samma period ökar
den slutliga energiförbrukningen från ca 300 till
350 TWh. Elförbrukningen skulle för sin del öka
till 103 TWh fram till 2020. I målscenariot är
den slutliga energiförbrukningen 2020 max 310 TWh (varav
förnybar energi 131 TWh) och den slutliga elförbrukningen
98 TWh. Enligt den vision som sträcker sig till 2050 ska
slutförbrukningen av energi senast då ha minskat
ytterligare med en tredjedel jämfört med nivån år
2020 och elförbrukningen ha börjat minska.
Utskottet påpekar att förändringarna
i elförbrukningen kräver att kalkylerna ses över.
Frågan tas upp nedan i avsnittet om el.
Finland är i högsta grad beroende av importenergi,
eftersom mer än två tredjedelar av vår energiförsörjning
bygger på import. När det gäller el ställer
strategin som mål att vi ska försöka bli
kvitt nettoimporten av el.
Bilden finns bara i pdf-format
För att målen ska nås måste
energieffektiviteten höjas rejält och kapaciteten
att producera tillräckligt med el vara tryggad.
Priser
Enligt statistik publicerad av Eurostat var priset på el
i Finland ungefär en tredjedel billigare än i EU
i snitt. Priset på energi fluktuerade kraftigt i fjol.
Priset på oljeprodukter, el, stenkol och naturgas som hade
stigit i början av året började till följd
av recessionen sjunka under årets senare hälft.
Det höga priset på stenkol, naturgas och torv
drog upp priset på fjärrvärme. Också priset på utsläppsrätter
följde samma schema.
Bilden finns bara i pdf-format
Det är synnerligen svårt att sia om hur energipriset
kommer att utvecklas. Prisutvecklingen påverkas bl.a. var
priset på en utsläppskvot kommer att ligga, vilka
förpliktelser ett eventuellt internationellt klimatavtal
för med sig, hur priset på fossila bränslen
utvecklas och om det finns tillräckligt med vattenkraft
att tillgå. Ovan har också konstaterats att elpriset
kommer att påverkas av integreringen av elmarknaderna.
Utskottet understöder målet i strategin, att
vi ska ha tillgång till el till skäligt pris. Det
innebär att självförsörjningsgraden måste
höjas och satsningar göras på utsläppsfri
eller utsläppssnål produktion och på energieffektivitet.
Utsläpp
Minskade utsläpp bör vara det främsta
målet såväl för EU:s insatser
som för klimat- och energistrategin. Utskottet har i tidigare
utlåtanden framhållit att man på EU-nivå skulle
ha satsat på en mekanism för att nå minimimålen
för utsläppen, dvs. utsläppshandel. På grund
av besluten på gemenskapsnivå letar man inte längre
efter kostnadseffektiva metoder att minska utsläppen utan
går, såsom också regeringen i redogörelsen,
in för att uppfylla förpliktelsen att öka
andelen förnybar energi. I fråga om utsläppsminskningen
konstaterar regeringen bara att förpliktelsen uppfylls
genom tuffare åtgärder på områden utanför
utsläppshandelssektorn.
Om inga klimatpolitiska åtgärder vidtas kommer
enligt redogörelsen Finlands växthusgasutsläpp
att uppgå till ca 90 miljoner ton CO2-ekvivalenter
2020, och alltså ligga ungefär 20 % högre än
utsläppsnivån 1990 (71 miljoner ton CO2-ekvivalenter).
I ett perspektiv som sträcker sig till 2050 kan utsläppen
med dagens takt öka med inte mindre än 30 %.
Utsläppsökningen beror nästan uteslutande
på att utsläppen från den utsläppshandlande
sektorn (främst energiproduktion och industriprocesser)
fortsätter öka.
Enligt färsk statistik minskade koldioxidutsläppen
från produktion och användning av energi, som
står får den största andelen utsläpp,
i fjol med 12,5 % från året innan, medan
de totala koldioxidutsläppen uppgick till 54 miljoner ton CO2-ekvivalenter.
Bilden finns bara i pdf-format
Strategin har satt som mål att utsläppen från den
icke-utsläppshandlande sektorn ska minska från
basscenariots 36 miljoner ton CO2-ekvivalenter till målscenariots
29,7 miljoner ton CO2-ekvivalenter. (jämförelseåret
2005 var utsläppen från sektorn utanför
utsläppshandeln 35,4 miljoner ton CO2-ekvivalenter).
De största utsläppsminskningarna gäller
transporter (-2,2 ton CO2-ekvivalenter) och uppvärmning
(-1,8 ton CO2-ekvivalenter).
Eftersom redogörelsens åtgärder av
ovan nämnd anledning bara gäller den icke-utsläppshandlande
sektorn, saknas det en tydlig kalkyl för målet
att minska de totala utsläppen i Finland 2020.
Utskottet anser att redogörelsen utgår från
riktiga principer när den koncentrerar de nationella åtgärderna
för att minska utsläppen till den icke-utsläppshandlande
sektorn.
Utsläppsminskningen bör ske så kostnadseffektivt
som möjligt utifrån offentliga kostnadskalkyler.
El
De största osäkerheterna inför den
kommande utvecklingen gäller i dagsläget behovet
av elkapacitet. På grund av den ekonomiska krisen var utvecklingen
exceptionell och elförbrukningen sjönk 2008 till
87 TWh (jfr 90,3 TWh 2007) och man räknar med att den i år
kan sjunka ännu närmare 80 TWh. Just nu är
det oklart hur bestående och hur omfattande minskningen
kommer att vara. Följaktligen måste prognoserna
för elförbrukningen omvärderas.
Bilden finns bara i pdf-format
Utskottets bedömning är att elförbrukningen tillfälligt
sjunker på grund av lågkonjunkturen men att klimatmålen
på sikt sannolikt innebär att elen kommer att
stå för en större del av den totala energiförbrukningen.
De omställningar som krävs av klimatskäl
och för självförsörjningen, till
exempel mindre användning av fossila bränslen
och introduktionen av nya tekniker som elbilar och värmepumpar,
kommer att öka elbehovet. Om vindkraften ökar
mycket, kräver det i sin tur reglerkraft. Det måste
då beaktas när det utvärderas om elproduktionskapaciteten är
tillräckligt stor och om självförsörjningen är
tryggad.
Målet med redogörelsen är att trygga
eltillgången till ett rimligt pris för att eltillförseln samtidigt
ska medverka till uppfyllelsen av de övriga klimat- och
energipolitiska målen. Tanken är att elförbrukningen
ska sluta öka och på sikt sjunka. Målet är
att elförbrukningen 2020 ska vara ungefär 98 TWh,
då den enligt basscenariot skulle vara cirka 103 TWh. Energiindustrins
kalkyler för elförbrukningen 2020 ligger på samma
nivå.
Utskottet ställer sig bakom förslaget att öka vår
självförsörjning genom att vi med vår
egen produktionskapacitet också kan tillgodose förbrukningstoppar
och klara av eventuella störningar i importen. Därmed ökar
det totala kapacitetsbehovet. År 2008 noterades en toppeffekt
i elförbrukningen i januari och då var den genomsnittliga
effekten per timme 13 770 MW. Behovet tillgodosågs
då genom 4 568 MW kombinerad produktion av el
och värme, 2 729 MW kärnkraft, 2 100
MW vattenkraft, 1 268 MW kondensproduktion, 49 MW vindkraft
och 3 056 MW importel. Den högsta toppeffekten
i Finland någonsin är 14 914 MW (8.2.2007).
Enligt strategin bör vi kunna täcka den importerade elen
med egenproduktion. I redogörelsen säger regeringen
att vi i kapacitetsbedömningen måste räkna
med en betydligt större elförbrukning 2020 än
vad som sägs i målen (98 TWh).
I en utredning av Pöyry Energy Oy Sähkön
tuotanoskenaariot vuoteen 2030, 20.2.2008 beräknas kapacitetsunderskottet
2020 vara cirka 5 000 MW och öka ytterligare kring
2030. Men trots potentialen av förnybar energi och kombinerad produktion
kommer vi att behöva omkring uppskattningsvis 3 000
MW fristående elproduktion fram till 2020.
Bedömningen i redogörelsen är att
vi fram till början av 2020 behöver totalt 2000
MW ny kapacitet som ännu inte börjat byggas t.
I siffran ingår inte den gamla kondenskapacitet som avvecklas
på 2010-talet och på kommersiella grunder antas
ersättas med nya anläggningar som uppfyller EU-normerna.
Om koncessionerna för de befintliga kärnkraftverken
inte förnyas, kommer ungefär 2 700 MW
att försvinna från elproduktionskapaciteten 2018—2030.
Det är nästan en fjärdedel av den nuvarande
elförbrukningen.
Bilden finns bara i pdf-format
För att elenergin ska räcka till behövs
det redan under den pågående regeringsperioden
ett principbeslut enligt kärnenergilagen om utbyggnad av
kärnkraften, sägs det i redogörelsen.
Då kan kondenskraftskapaciteten, som ger upphov till utsläpp,
ersättas med kapacitet utan utsläpp. Samtidigt
kan självförsörjningsgraden för
eltillförsel höjas. I sin kapacitetskalkyl (tabell
6) föreslår regeringen att behovet av extra kapacitet ska
tillgodoses genom framför allt mer vindkraft och större
produktion av CHP-fjärrvärme och kondenskraft.
Målet att stoppa ökningen i den totala elförbrukningen
och få ner den är värt allt stöd.
För att målen ska nås krävs
det många olika insatser, varav större energieffektivitet är
det primära. Dessutom behövs det nya metoder,
till exempel större flexibilitet i efterfrågan.
Bedömningarna av behovet av ny kapacitet varierar. Om industrins
elförbrukning återgår till samma nivå som före
lågkonjunkturen, är det enligt kalkylerna sannolikt
att det kommer att behövas större kapacitet av
utsläppsfri eller utsläppssnål energi vid
sidan av utbyggd användning av förnybar energi.
Annars kan vi inte nå målen för självförsörjning,
trygga tillgången till el till ett rimligt pris eller uppnå klimatmålen.
Ekonomiutskottet ställer sig till fullo bakom
redogörelsens mål att öka självförsörjningen
och trygga tillgången på el till ett rimligt pris.
Utskottet förutsätter att prognosen för
elförbrukningen och behovet av ny elproduktionskapacitet
omvärderas, till exempel i samband med ansökningar
om kärnkraftskoncessioner och att hänsyn då tas till
omvärldsförändringarna.
Men det räcker inte med att satsa på fullgod
kapacitet och en produktionsreserv för el. Vi måste
dessutom ha ett fungerande stamnät för att självförsörjningen
ska kunna förbättras. Fingrid Oyj som svarar för
stamnätet i Finland har satt upp som långsiktigt
mål att investera 1,6 miljarder euro i stamnätet
och reservkraft.
Stamnätet måste utvecklas med hänsyn
till att den småskaliga produktionen måste få nättillträde
för att en decentraliserad produktion ska vara möjlig,
framhåller utskottet. Följaktligen är
det nödvändigt att noga följa upp vilka
effekter författningsändringarna om nättillträde
för småskalig produktion från mars 2009
har. Dessutom vill utskottet lyfta fram projekten vid CLEEN Oy,
ett strategiskt centrum för spetskompetens inom energi-
och miljöområdet som startade hösten 2008.
Här kan bland annat nämnas utvecklingsarbetet
med intelligenta elnät.
Inom en snar framtid måste det också bestämmas
hur ägandestrukturerna enligt elmarknadsdirektivet ska
ordnas beträffande Fingrid. Utan att gå in på den
framtida lösningen anser utskottet det vara viktigt inte
minst för försörjningsberedskapen på elmarknaden
att också staten räknar med att öka sitt ägande
i Fingrid.
Energikällor
Bilden finns bara i pdf-format
Figuren visar hur fokuserade vi fortfarande är på fossila
bränslen i vår energitillförsel. Olja (25 %),
naturgas (11 %), kol (10 %) och torv (6 %)
utför ungefär hälften av vår
samlade energitillförsel. Flera faktorer talar för
att vi måste bli mindre beroende. Vi kommer inte att kunna
uppfylla våra förpliktelser att minska utsläppen
fram till 2020 utan att reducera andelen fossila bränslen
avsevärt. Det är inte bara klimatfaktorer som talar
för en minskning, utan också vårt behov
av att öka självförsörjningsgraden
plus olika ekonomiska faktorer. De nuvarande oljereserverna beräknas
minska drastiskt de närmaste decennierna. Även
om man räknar med att hitta nya oljefyndigheter utgår
IEA från att oljepriset kommer att stiga kraftigt redan
på 2010-taletWEO 2008.
Som det sägs ovan är kolreserverna i världen mycket
stora och kolet kommer att vara en energikälla att räkna
med i framtiden, förutsatt att tekniken för avskiljning,
transport och lagring av koldioxid (Carbon Capture and Storage CCS) kan
införas i stor skala. IEA räknar med att CCS-tekniken
ska kunna nyttiggöras i större skala på 2020-talet.
Samma mål eftersträvar EU med sina satsningar
på CCS-demonstrationsanläggningar. IEA:s bedömning är
att ungefär 14 % av utsläppsminskningarna
kan tillskrivas CCS-tekniken. I ett globalt perspektiv förväntas
användningen då fortfarande vara mycket begränsad och
omfatta cirka 0,2 % av den totala globala kolanvändningen.
Olja
Redogörelsen syftar till att minska vårt oljeberoende.
Normalt skulle oljekonsumtionen öka från nuvarande
97,8 TWh till 108 TWh fram till 2020. I redogörelsen är
målet att konsumtionen ska sjunka till 83 TWh.
I Finland används olja som transportdrivmedel, men
också i hög grad som uppvärmningsbränsle.
I kraftverken har olja ersatts med inhemska bränslen, stenkol
och naturgas. Där används olja främst
som stöd- och reservbränsle.
Oljan spelar visserligen en liten roll speciellt inom elproduktionen,
men den har ändå en viktig funktion i att säkerställa
energiförsörjningen i vårt land dels
i oljeförsörjningen, dels som reservbränsle
till bland annat naturgas. För försörjningsberedskapen
lagras oljeprodukter i beredskapslager.
Vid förbränning av olja uppkommer koldioxid,
svaveldioxid, kväveoxider och en del tungmetallutsläpp.
Koldioxid driver på klimatförändringen,
medan svaveldioxid och kväveoxider ökar surhetsgraden
i mark och vatten.
På kort sikt kan oljeberoendet reduceras med olika
typer av hybridlösningar där man vid sidan av
olja använder till exempel pellets.
Ekonomiutskottet anser målet att minska oljeberoendet
vara bra dels för utsläppsminskningen, dels för
större självförsörjningsgrad.
På kort sikt kan oljeberoendet effektivt reduceras med
olika typer av hybridlösningar för uppvärmning.
Stenkol
I redogörelsen är målet att minska
stenkolsförbrukningen från nuvarande 39 till 28
TWh. Normalt skulle stenkolsförbrukningen öka
till 51 TWh. Precis som i fråga om olja är det
ett stort minskningsmål.
I Finland används stenkol som huvudsakligt bränsle
i stora kondens- och fjärrvärmekraftverk. Dessutom
används stenkol i viss mån också till
el- och uppvärmningsenergi inom industrin.
Under årens lopp har kolets andel av primärenergin
varierat. Efter energikrisen har andelen olja sjunkit avsevärt
och bränslefördelningen har diversifierats. I
dagsläget står kol för drygt 10 % av
primärenergin.
De senaste åren har andelen stenkol i elproduktionen
varierat mellan 11 och 21 % av den totala eltillförseln.
I fjärrvärmen och den anknytande elproduktionen
har stenkolen minskat från drygt 40 % i början
på 1990-talet till 26—27 % de senaste åren. År
2003 var den fristående elproduktionen och stenkolsanvändningen
rekordstora på grund av de knappa vattenreserverna i Norden.
På den nordiska elmarknaden varierar produktionen av kondenskraft,
det vill säga den kapacitet som bara producerar el, stort
beroende på produktionen av vattenkraft. Kondenskraft produceras
huvudsakligen i kondensanläggningar, men också flera
kraftvärmeanläggningar genererar kondenskraft. I
Finland står stenkol för 60—70 % av
kondenskraftproduktionen (exklusive kärnkraft).
Sedan utsläppshandeln startade har kostnaderna för
att använda stenkol stigit avsevärt. Konkurrensfördelarna
har minskat en hel del till exempel jämfört med
naturgas. Koldioxidutsläppen på grund av stenkol
kan reduceras med tekniska medel, varav bättre verkningsgrad
i anläggningarna är ett sätt. Verkningsgraden
kan förbättras bland annat med ny teknik och genom att
förbränna kol medhögre värmevärde.
På så sätt kan man producera mer energi
med samma koldioxidmängd som genom att förbränna
kol av sämre kvalitet. På sikt undersöks
möjligheterna att avskilja koldioxidutsläppen,
men än så länge, med dagens teknik, minskar
verkningsgraden eftersom avskiljningen förbrukar energi.
Dessutom kan det vara svårt att finna en ekologiskt riktig
deponi för den lagrade koldioxiden.
En av fördelarna med stenkol är att tillgängligheten är
god och priset rimligt. Vidare är det lätt att
lagra stenkol för exceptionella situationer. Den obligatoriska
lagringen av stenkol utgör en betydande del av vår
försörjningsberedskap för energi.
När stenkol förbränns uppstår
det stora mängder svaveldioxid (SO2), kväveoxider
(NOx), partikelutsläpp och koldioxid. För
att vi ska kunna leva upp till de gällande utsläppsbestämmelserna
för svaveldioxid, kväveoxider och partikelutsläpp
(utsläppsgränsvärden) har koldioxidanläggningarna
infört förbränningstekniska metoder och
rökgasrening för att minska utsläppen.
Precis som i fråga om olja anser ekonomiutskottet
målet att minska stenkolsanvändningen befogat.
Stenkolen kommer fortfarande att spela en roll för reservkraft
och för beredskapsförsörjningen.
Naturgas
I redogörelsen är målet att minska
naturgasförbrukningen från nuvarande 41,4 till
38 TWh. Enligt basscenariot skulle användningen öka
till 52 TWh.
Naturgas används ända från sydöstra
Finland till Helsingforsregionen, i Birkaland och i delar av västra
Nyland. I basscenariot i strategin räknar man med att naturgasnätet
expanderar till Åbotrakten ungefär i mitten av
nästa decennium.
I områden med naturgasledning utgör naturgasen
ungefär 30 % av bränslena för
värme- och elproduktion vid användning av primärenergi (cirka
10 % av primärenergianvändningen i hela landet).
I Europa förväntas naturgasandelen av hela energiförbrukningen
stiga med nästan 30 %. Också i Finland
kan vi räkna med en ökning, men en något
mindre. Den ökade användningen kan komma att begränsas
i både Europa och Finland av att priset stiger med ökande
efterfrågan.
Naturgas är en effektiv energikälla, eftersom överföringsförlusten är
liten och naturgas ger en mycket hög verkningsgrad, det
vill säga gasenergin kan nyttiggöras i produktionen
nästan helt och hållet. Naturgas lämpar
sig extra bra för kombikraftverk med både ång-
och gasturbin.
I Finland lagras naturgas bara i ledningsnätet för
att jämna ut dygnsvariationerna. Följaktligen
måste beredskapsförsörjningen tillgodoses med
andra bränsleformer.
Naturgasanvändningen, alltså förbränningen, ger
inte upphov till några som helst svaveldioxidutsläpp.
Tack vare sin form avger naturgas inte heller särskilt
mycket partikel- och tungmetallutsläpp eller aska. Koldioxid-
och kväveoxidkvantiteterna är mindre än
vid förbränning av andra fossila bränslen.
Kärnkraft
I kalkylerna i strategin är hypotesen att kärnkraftskapaciteten
enligt basscenariot ökar med 1 600 MW fram till
2012, men att nettokapaciteten därefter inte kommer att öka.
Koncessionerna för den nuvarande kärnkraftskapaciteten
går ut under granskningsperioden, men de nuvarande kraftverken
antas vara i bruk tills deras tekniska livslängd tar slut.
Därefter antas de bli ersatta med ny kapacitet för
att kärnkraftsproduktionen ska vara oförändrad.
| Reaktorenhet |
Eleffekt (brutto/netto, MW) |
Introducerad |
Koncession |
| Lovisa 1 |
510/488 |
1977 |
fram till 2027 |
| Lovisa 2 |
510/488 |
1981 |
fram till 2030 |
| Olkiluoto 1 |
890/860 |
1979 |
fram till 2018 |
| Olkiluoto 2 |
890/860 |
1982 |
fram till 2018 |
| Alla enheter totalt |
2800/2696 |
|
|
Dessutom pågår arbetet med den tredje kraftverksenheten
(1 600 MW) i Olkiluoto. Den nya enheten ska enligt planerna
starta 2011.
I redogörelsen sägs det emellertid att kalkylerna
visar att det de närmaste åren, alltså under den
nuvarande regeringen, krävs ett principbeslut enligt kärnenergilagen
om en utbyggnad av kärnkraften för att elenergin
ska räcka till. Då kan den kondenskraftkapacitet
som ger upphov till utsläpp ersättas med kapacitet
utan utsläpp. Samtidigt kan vi höja självförsörjningsgraden för
eltillförsel. Principbeslutet utgår från
tanken att kärnkraften inte byggs ut för att vi
ska ha en permanent elexport. Våra koldioxidutsläpp minskar
med cirka 10 miljoner ton om året om ett eventuellt sjätte
kärnkraftverk ersätter kolkondensproduktionen,
bedömmer arbets- och näringsministeriet.
Ekonomiutskottet ställer sig bakom strategierna
ovan.
Torv
De senaste fem åren har torvanvändningen varierat
stort (19—28 TWh) beroende på bland annat väderförhållandena.
I redogörelsen föreslås torvanvändningen
ligga på 20 TWh och dessutom utnyttjas som råvara
inom industrin.
Inom energiproduktionen används både frästorv
och stycketorv. Torv som har genomgått en lång
förmultningsprocess och följaktligen innehåller
mycket energi lämpar sig väl för energiframställning.
Den typen av torv finns i de mellersta och understa lagren av torvmark.
Torv används i el- och värmeproduktionen i största
delen av inlandet och i flera städer och större
orter på Västkusten. I värmekraftverken
i inlandet är torv det huvudsakliga bränslet.
Dessutom används torv i många pannor som huvudsakligen
förbränner ved. Där är torv
stöd eller komplement till veden när det förekommer
problem i vedtillgången eller vedkvaliteten. Under den
kallaste tiden används torv också för
att garantera fullgod värmeutveckling. År 2004
stod torv för 19,8 % av fjärrvärmeproduktionen
och den anknytande elproduktionen. I Finland står torv
för cirka 5—8 % av elproduktionen.
Hur vanlig torv är i värmekraftverk och värmecentraler
beror självfallet på byggnadernas värmebehov.
Kvantiteterna har varierat mellan 8 och 12 TWh. De största årliga
variationerna beror på kondenskraften som varierar med
läget på elmarknaden.
Utsläppshandeln startade 2005 och har den konsekvensen
att torv är mindre konkurrenskraftig än andra
bränslen på grund av de höga koldioxidutsläppen.
I dagsläget bedömer man att priserna på utsläppsrätter är
så höga att torvanvändningen kommer att
minska, särskilt för kondenskraft. Målet är
dock att torven fortsatt ska vara ett konkurrenskraftigt alternativ
vid kombinerad el- och värmeproduktion, som ersättning
för stenkol och som bränsle.
Lagen om en inmatningstariff för el som producerats
med bränntorv i kondenskraftverk (322/2007) trädde
i kraft den 1 maj 2007 och gäller fram till den 31 december
2010. Jord- och skogsbruksutskottet säger i sitt utlåtande
att inmatningstariffen inte har varit helt problemfri, eftersom
priset på torv har varit högre än priset på stenkol
i vissa fall. Eventuella brister i inmatningstariffen bör
utredas och nödvändiga åtgärder
vidtas för att målet för torv som stödinstrument
ska kunna nås.
Torv står för en betydande andel av vår
energibalans, nämligen cirka 6 %. Dessutom är
torv ett inhemskt bränsle med stor regionalpolitisk betydelse
och en betydande roll för vår energiförsörjning.
Torvproduktionen inverkar också på sysselsättningen
på det regionala planet. Energitorv decentraliserar energiproduktionen
och lämpar sig väl för kombinerad el-
och värmeproduktion. Dessutom går det bra att
kombinera torv med ved. Moderna förbränningsanläggningar
som använder sig av en virvelbäddsteknik lämpar
sig väl för kombinerad användning av flera
olika bränslen. Det tillför större flexibilitet i
energiproduktionen och tillåter större användning
av ved. I den här typen av anläggningar är torv
ofta det primära bränslet tack vare den goda tillgängligheten,
den relativt jämna kvaliteten och högre värmevärde än
ved. Dessutom är torveffekten ett bra alternativ för
små och stora pannor.
Torv lagras på produktionsområdet i stora
högar och det medverkar till bättre försörjningsberedskap
inom energiområdet. Torv ingår också i den
obligatoriska lagringen, där målet är
att trygga tillgängligheten till bränsle för
värme- och elproduktion när produktionen av bränntorv är
låg på grund av dåliga väderförhållanden.
I Finland finns det ungefär 9 miljoner hektar torvmark
och cirka 1,4 miljoner hektar mossar beräknas kunna användas
för torvproduktion. Torvresurserna är störst
i landskapen Lappland, Norra Österbotten, Kajanaland och
Norra Karelen. Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att fler
torvmarker för närvarande tas ut produktion än
det kommer till nya. Följaktligen måste både landskapsplaneringen
och miljötillstånden bli effektivare och snabbare.
Torv avger inte bara koldioxid utan också svaveldioxid,
kväveoxider, torvaska och tungmetaller. Halterna är
mindre än i stenkol, men större än i
trädbränsle. Utsläppen kan hanteras med
förbrännings- och reningsteknik som vid alla andra
bränslen. Bland övriga nackdelar med energitorv
märks damm, partiklar och ingrepp i landskapet. Dessutom
skadas vattendragen och naturen kring torvtäkterna direkt
av dikningen. Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att
torvuttaget, om möjligt, i första hand bör
bedrivas på torvmarker och myråkrar som har använts
för jordbruk, om man vill minska utsläppen
av växthusgaser. Om rörflen odlas på tidigare
torvproduktionsmarker minskar effekten av växthusgaser
sammantaget sett per producerad energimängd.
Målet i redogörelsen är att torv
ska kunna användas som transportdrivmedel och att vi därmed
ska kunna uppfylla vår EU-skyldighet beträffande
biodrivmedel.
Med hänvisning till framför allt självförsörjnings-
och försörjningsberedskapsaspekterna anser ekonomiutskottet
det viktigt att torvanvändningen stimuleras med särskild
tonvikt på miljöhänsyn, särskilt
i kombinerad el- och värmeproduktion och som råmaterial
till biobränsle.
Förnybar energi
Allmänt.
Enligt redogörelsen beräknas slutkonsumtionen
av förnybar energi enligt basscenariot öka från
86 (2005) till 106 TWh (2020). Utan extra insatser kommer andelen
förnybar energi av slutkonsumtionen att öka från
28,5 % till 30—31 % 2020. EU kräver
att förnybar energi ska stå för 38 % av
slutkonsumtionen. Dessutom måste minst 10 % av
den totala försäljningen av motorbensin och dieselolja
2020 bestå av förnybar energi.
I redogörelsen (tabell 4) görs det en generell bedömning
av ökningspotentialen och kostnaderna för den.
Kalkylen bygger på antagandet att andelen biodrivmedel
som är biprodukter från processer inom skogsindustrin
ska täcka in nästan hälften av det totala
målet för förnybar energi. Det är
en betydande andel om man ser till kostnadseffekterna för
samhällsekonomin, eftersom andelen beräknas uppkomma
på kommersiella grunder utan direkta bidrag från
staten. Den minskade produktionen inom skogsindustrin har rubbat
utgångsläget i redogörelsen ordentligt. Enligt
vissa bedömningar har den totala mängden förnybar
energi minskat redan nu med 1,5 procentenheter till följd
av produktionsnedgången. Den delen måste ersättas
med andra typer av förnybar energi. Det bör dock
noteras att kalkylerna i redogörelsen räknar med
att industriandelen kommer att minska fram till 2020 jämfört med
toppåren 2006 och 2007.
I dagsläget är det ännu viktigare än
förr att finna kostnadseffektiva metoder för att öka
användningen av förnybar energi, framhåller
ekonomiutskottet. Dessutom får energieffektiviteten och åtgärder
för att stoppa den totala energikonsumtionen en helt ny
dimension.
Förnybar energi som kommer till på något
annat sätt än som biprodukt inom industrin delas
i redogörelsen upp utifrån hur stort bidragsbehovet är
för att öka användningen. Kalkylerna
visar att det inte behövs några bidrag alls till ökad användning
av vattenkraft, returbränsle och billiga biogaser. De utgör
ungefär 13 % av det totala behovet. Litet stöd
behövs för att öka användningen
av skogsflis, småskalig vedanvändning, träpellets
och åkerbiomassa och värmepumpar. Gruppen täcker
in cirka 32 % av behovet. I den grupp som behöver
mest stöd ingår övriga biogaser, flytande
biobränsle, vindkraft och solenergi. De står för
9,5 % av det totala behovet. Jämfört
med nuläget ökar de absoluta siffrorna i grupperna
för litet och stort stödbehov mest (litet stödbehov +13,7
TWh och stort stödbehov +12,4 TWh. Den relativa
andelen för gruppen med stort stödbehov ökar
mest. Användningen av skogsflis förväntas
tredubblas och beräknas bli den viktigaste enskilda råvaran
för förnybar energi.
Redogörelsen ger inga närmare uppgifter om storleken
på stödbehovet. Inte heller styrmedlen har utretts
närmare. För att nå målen kan
olika typer av styrmedel och kombinationer av dem tillämpas,
påpekar ekonomiutskottet. Bland styrmedlen märks
traditionell regelstyrning, ekonomiska styrmedel (till exempel skatter,
avgifter, inmatningstariffer, gröna och vita certifikat,
finansiering och olika typer av stöd) och dessutom utbildning,
rådgivning och information. Ett styrmedel som blir allt
mer aktuellt är att den offentliga sektorn förväntas
föregå med gott exempel. Det kan bland annat innebära
hållbar offentlig upphandling. Åtgärderna
måste emellertid alltid grunda sig på konsekvensbedömningar
som tar hänsyn till kostnaderna och nyttan, till exempel
mindre utsläpp, energikvantitet och sysselsättningseffekter.
Samtidigt är det viktigt att utvärdera de totala
effekterna med hänsyn till övriga styrmedel, till
exempel utsläppshandel.
EG-regelverket om förnybar energi öppnar större
marknader för ny teknik och förnybar energi, påpekar
ekonomiutskottet. Också den globala marknaden för
förnybar energi kommer att expandera en hel del de närmaste åren
och den potentialen bör Finland utnyttja. Men det undanröjer
inte det faktum att EU-förpliktelsen för Finland är
en stor uppgift. Det största problemet enligt utskottet är
att dagens teknik har så begränsade möjligheter
att på kort sikt kostnadseffektivt möta de utmaningar
som klimatändringen ställer oss inför.
Så har till exempel klimatkonsekvenserna av vissa biodrivmedel
ifrågasatts i ett flertal studier. Oroväckande är
det också att en del färsk statistik visar att
vi redan nu ligger efter målet för förnybar
energi, trots att stödet har fördubblats i år.
Det är uppenbart att de nuvarande stimulansåtgärderna, åtminstone inte
med dagens höga energipriser, räcker till för att
effektivt öka användningen av förnybar
energi.
Utskottet understryker extra att valet av åtgärder
för att främja och stödja förnybar
energi måste basera sig på en heltäckande
konsekvensbedömning. Samtidigt måste vi räkna
med en accelererande stödkonkurrens inom gemenskapen och
försöka påverka gemenskapsbesluten för
att divergerande stöd- och stimulansåtgärder
inte resulterar i att förnybar energi transporteras mellan
länderna. Storskaliga transporter ger upphov till utsläpp
som bidrar till att försämra våra möjligheter
att uppfylla klimatmålen.
Ekonomiutskottet understryker att valet av åtgärder
för att främja och stödja förnybar
energi måste grunda sig på en heltäckande
och öppen konsekvensbedömning.
Åtgärderna för att främja
förnybar energi bör vara så marknadsmässiga
och teknikneutrala som möjligt.
Skogsbiomassa.
Ungefär 90 % av användningen av förnybar
energi baserar sig på bioenergi och ungefär 80 % av
bioenergin består av trämaterial.
Också sett i ett internationellt perspektiv var andelen
trädbaserad energi av hela vår energikonsumtion
2008 mycket hög, 21 %. Koldioxidutsläppen
från trädenergi har klassats som växthusneutrala.
De ökar inte koldioxidkoncentrationen i atmosfären,
eftersom koldioxid snabbt binds vid ny tillväxt eller i
vilket fall som helst frisätts exempelvis när
avverkningsavfall murknar. Största delen av trädbränslet
används för kombinerad el- och värmeproduktion
i CHP-anläggningar där verkningsgraden är
hög. Vid förbränning av trädbränsle
uppstår det mindre svavel-, kväve- och tungmetallutsläpp än
vid förbränning av andra fasta bränslen.
Dessutom innehåller trä mindre aska än
andra fasta bränslen och partikelutsläppen kan
därför hanteras med reningsteknik. Däremot är
vedbränning i små eldstäder och pannor
en stor källa till partikelutsläpp.
Som det sägs ovan grundar sig användningen av
skogsenergi till stor del på möjligheten att utnyttja
biprodukter från processerna inom skogsindustrin för
energiproduktion. I strategin sägs det att användningen
inte kan öka mer vad som anges i basscenariot. På grund
av det rådande läget inom skogsindustrin är
det inte sannolikt att ens basscenariot (65 miljoner kubikmeter
gagnvirke) kan uppnås. Den sjunkande produktionen inom
cellulosaindustrin har i själva verket stora konsekvenser
för hur Finland ska nå målet för förnybar
energi. Nedläggningen av cellulosafabrikerna i Kemijärvi,
Tervasaari och Kaskö gör att andelen förnybar
energi av slutförbrukningen kommer att minska med cirka
1,5 procentenheter. Underskottet måste ersättas
med ökad användning av andra förnybara
energikällor för att vi ska kunna uppfylla vår
förpliktelse.
Utskottet anser att underskottet bör kompenseras med ökad
användning av gallringsvirke och annat trädmaterial
som uppkommer inom skogsvård och skogsdrivning, det vill
säga skogsflis. I redogörelsen ingår
planer på betydande ökningar inom denna sektor
(från 3,6 till 12 miljoner kubikmeter fast mått).
Enligt kalkyler gjorda av Skogsforskningsinstitutet kan den teknisk-ekonomiska
potentialen för skogsenergi dock som högst uppgå till
cirka 15 miljoner kubikmeter fast mått. Utskottet menar
att en ökning också kunde stå att finna
i framför allt drivning av energivirke i ungskog. Det gagnar
samtidigt också tillväxten av massaved och stockar och äventyrar
därmed inte industrins tillgång till råvaror.
De nödvändiga stödåtgärderna
för virkesavverkning måste samtidigt också vara
förenliga med skogsvårdsmålen (till exempel
stöd enligt lagen om finansiering av hållbart
skogsbruk).
Det finns all anledning att i en rad pilotprojekt utreda möjligheterna
att bättre utnyttja ungskog. Som exempel på ett
sådant har nämnt ett projekt som genomförs
av landskapen och skogsaktörerna i norra Finland. Målet är
att förbättra produktionen av skogsflis och utveckla
logistiken för klenträ.
Skogsforskningsinstitutet MetlaArvio Suomen puunjalostuksen
tuotannosta ja puunkäytöstä vuosina 2015
ja 2020; Metlan työraportteja 122 beskriver i en
rapport framtida möjligheter att använda virkesråvara.
Institutet bedömer att bioanläggningarna vid massa-
och pappersbruken och sågarnas biokraftverk kan erbjuda
nya chanser för produktion av trädenergi. Framför
allt ökad träbaserad produktion av el och värme
förefaller lovande. Energiindustrin håller alltså på att
bli en allt större aktör inom träförädlingen.
Finland har en exportpotential inom träkompetensen (till
exempel skogsdrivning och bränsleteknik), påpekar
utskottet.
Ekonomiutskottet anser att den skogsbaserade energin, särskilt
skogsflis, är ett kostnadseffektivt alternativ för
att öka användningen av förnybar energi.
Stimulansåtgärderna bör sättas
in med hänsyn till en hållbar användning
av skogarna och tryggad råvarutillgång för
industrin.
Övrig bioenergi (exklusive biobränslen för transportområdet).
Strategin utgår från att den jordbruksbaserade
jordbruksenergin kan öka upp till cirka 4—5 TWh.
Både miljöutskottet och jord- och skogsbruksutskottet
går närmare in på möjligheterna att
utnyttja åkerenergi, biogas och flytande biobränslen
i sina utlåtanden. De påpekar att produktionen
av jordbruksbaserad bioenergi först nu har kommit i gång,
men kan ha en betydande tillväxtpotential. De lyfter särskilt
fram rörflen, halm, djurgödsel och energivallar.
För en kostnadseffektiv kapacitetsökning krävs
det bland annat för åkerbioenergi att skördetekniken
och bearbetningen förbättras. En knäckfråga
för ökad biogasproduktion är bland annat
svårigheterna med lagringen. För utbyggd användning
av biogas som drivmedel i bilar krävs det ett betydligt
bättre distributionsnät.
Ekonomiutskottet anser att användningen av jordbruksbaserad
bioenergi bör öka, särskilt lokalt, decentraliserat
och som småskalig energiproduktion.
Biodrivmedel inom transportområdet.
Målet i redogörelsen är att uppfylla
EU:s mål på 10 % genom att höja
andelen biodrivmedel till 6 TWh. Användningen av andra
generationens biodrivmedel och så kallad grön
el bör uppmuntras med de särskilda koefficienterna
i RES-direktivet. Då medverkar dessa energikällor
till att det totala målet för förnybar
energi ska nås.
Utskottet påpekar att den tekniska utvecklingen också här
först nu har kommit i gång. Förpliktelserna
skapar en marknad och uppmuntrar till teknisk utveckling. Också i
Finland pågår forskningsarbete inom dessa sektorer.
Det är viktigt att ta fram kriterier för en
hållbar utveckling också i fråga om biobränslen.
Just nu håller man i det europeiska standardiseringsorganet
CEN på med ett sådant arbete.
Nästa generations biobränslen kan mycket
väl vara betydligt mer kostnadseffektiva än de
nuvarande. Sektorn kan eventuellt erbjuda skogsindustrin nya verksamhetsmöjligheter
i Finland.
Pellets och värmepumpar.
Enligt redogörelsen finns det ännu utsikter
att öka användningen av träpellets, som
förädlas från spån eller andra
rester av mekanisk träförädling. Pelletsproduktionen
har ökat med ca 300 000 ton på åtta år
(sammanlagt 375 000 ton 2008). Det finns redan nu kapacitet att
nästan fördubbla den. Branschen räknar
själv med att ungefär 7 TWh energi kommer att
kunna produceras med pellets 2020 med hjälp av investeringsstöd.
Utskottet noterar att principen bör vara att vi själva
drar nytta av vår pelletsproduktion.
I likhet med pellets har värmepumpar, som används
för uppvärmning av småhus, stor tillväxtpotential.
Enligt utredning har det mål som strategin ställer
upp för värmepumpar (5 TWh) redan nåtts.
Dagens statistikföring ger visserligen ingen helt tillförlitlig överblick över
läget.
Det är viktigt med stöd för
att bygga om värmesystemen i fastigheter så att
de kan nyttja förnybar energi. Stödet bör
vara teknikneutralt och bygga på de fördelar i fråga
om utsläpp och energieffektivitet som ombyggnaden genererar.
Vattenkraft.
Produktionen av vattenkraft låg på rekordnivå 2008
(17 TWh). Andelen var 23 % av hela vår elproduktion.
Vattenkraft är den viktigaste formen av förnybar
elproduktion i Finland. Med tanke på ett fungerande och
funktionssäkert energisystem har vattenkraften dessutom
en särställning på grund av sin reglerkraftsegenskap.
I redogörelsen är vattenkraften klassificerad
som en energikälla som kan byggas ut utan statligt stöd.
Det finns fler än 200 vattenkraftverk i Finland med
en sammantagen effekt på inemot 3 000 MW. Vattenkraftsproduktionen är
beroende av väderförhållandena. Det kan
bli brist på vatten att lagra under år med liten
nederbörd eller lite smältvatten från
snön. I Norden uppgår vattenkraften till omkring
200 TWh under år med normal vattenmängd. Under
torra år kan produktionen bli så liten som 170
TWh.
De platser där vattenkraft är lönsammast
i Finland är redan byggda eller skyddade mot nybyggnad
av vattenkraft. Det går att bygga ut vattenkraften i redan
byggda vattendrag med knappt 400 MW och i oskyddade vattendrag finns
det ytterligare kapacitet för ca 270 MW. Regeringen räknar
med en tillväxtpotential genom effekthöjning men
också genom ökad nederbörd till följd
av klimatförändringen. Meteorologiska institutet
beräknar att den ökade regnigheten kan möjliggöra
en produktionsökning med ca 10 % fram till 2050.
Vattenkraft ger inte upphov till fast avfall eller utsläpp
i luften, vattnet eller marken. Miljökonsekvenserna är
störst om man bygger dammar och regleringsbassänger.
Under produktionstiden är det främst regleringen
som påverkar miljön. Den leder till förändringar
i vattenflödet och intervallen mellan nivåfluktuationerna,
vilket kan inverka på fiskstammen, rekreationen och ekologin.
De tillåtna regleringsgränserna anges i vattenkraftverkens
miljötillstånd.
Ekonomiutskottet konstaterar att behovet av att utveckla
lagstiftningen om byggande av vattenkraft kommer att bedömas
vid nästa regeringsförhandlingar.
Vindkraft.
Produktionen av vindkraft ökade med 40 % i
fjol, men utgjorde fortfarande bara 0,4 % av den totala
elproduktionen. Redogörelsen ställer som mål
att höja totaleffekten från dagens ungefärliga
nivå 120 MW till ungefär 2 000 MW (6 TWh) senast
2020.
I Finland finns det områden som lämpar sig för
vindkraftverk längs kusten, på havsområden och
i fjällen i Lappland. Vindatlasen kommer i sinom tid att
visa var det är lönsammast att bygga vindkraft.
Det är tekniskt möjligt att öka vindkraftkapaciteten
betydligt. Energiindustrin räknar med att produktionen
i landet kan uppgå till 4,5 TWh (1 500 MW) 2020 och till
7,5 TWh (2 500 MW) 2030. Teknikindustrin har beräknat att
vindkraftens andel kan vara uppe i 3 000 MW redan 2020.
Vindkraften avviker från traditionell elproduktion
främst i det avseendet att produktionen varierar tidsmässigt.
Produktionen av vindkraft varierar dagligen efter vindstyrkan. Variationerna
gör att stabiliteten i elnätet måste
hållas uppe genom att justera effekten i andra kraftverk.
Vindkraft ger inte upphov till utsläpp i luften, vattnet
eller marken. Ambitionerna att främja vindkraften bottnar
uttryckligen i att den är miljövänlig.
De största skadorna som den förorsakar uppkommer
i landskapet. Ett enskilt vindkraftverk förorsakar buller
som överskrider gränsvärdet i tätorter
(40 dB) på 200—300 meters avstånd när
vindhastigheten är 8 m/s.
Vindkraftverk klassificeras enligt sin nominella effekt. De
flesta vindkraftverk som säljs numera har en nominell effekt
på 2—3 MW, men större anläggningar
med upp till 5 MW:s effekt ökar sin marknadsandel i viss
mån. Sakkunniga har pekat på tillväxtpotentialen
för småskalig vindkraft, som kan ta till vara
lätta vindar och bättre passar in i boendemiljön.
Vindkraft är en form av elproduktion som är under
utveckling och ännu inte är ekonomiskt lönsam
utan större stödinsatser. De största
kostnaderna uppstår under byggtiden. Kostnaderna under
vindkraftverkets livscykel är små. Utbyggnaden
har bromsats upp av den arbetsdryga administrationen av både
planläggning och tillståndsprocesser.
Finland har hög kompetens i vindkraftsteknik. En stor
del av alla växlar, generatorer och torn till vindkraftverken
i världen är tillverkade här.
Utskottet anser att vi måste bygga ut vindkraften
i rimlig mån för att fullgöra våra åtaganden.
Också med tanke på exportpotentialen behöver
vi se till att hemmamarknaden fungerar bl.a. i fråga om
tillståndsprocesser, planläggning och nättillträde
för småskalig produktion.
Returbränsle, avfall och avfallsbränning.
Det primära målet i redogörelsen är
att effektivare förebygga uppkomst av avfall. Framställning
av biogas och förbränning av avfall som inte lämpar
sig för återvinning ska främjas genom
att man försöker se till att de regionala avfallsplanerna
kräver en tillräcklig och regionalt balanserad
kapacitet för energiutvinning ur avfall. Dessutom ska miljökraven
i fråga om förbränning av rent avfallsvirke
lindras och styrningen av avfallshanteringen förbättras.
Rötning av avfall ska föras fram.
Utskottet menar att vi i första hand måste
förhindra uppkomst av avfall, effektivt återvinna material
och slutligen nyttja avfallet i energiproduktionen.
Enligt Eurostats statistik var användningen av kommunalt
avfall i Finland 2006 uppdelad så att 33 % återvanns,
9 % nyttjades för energiproduktion och största
delen, dvs. 56 %, fördes till soptippar. Sverige
var det land som effektivast använde avfall i energiproduktionen,
47 %.
Utifrån en utredning anser utskottet att vi i Finland
också har stor potential att kostnadseffektivt öka
avfallsåtervinningen inom energiproduktionen.
Avfallsåtervinningen bör främjas
inom produktionen av värme, el och biodiesel.
Ny teknik
(sol, fusion, avskiljning av koldioxid, väte)
Den teknologiska utvecklingen kan relativt snabbt göra
det möjligt att börja nyttja nya energikällor
såsom sol-, fusions- och väteenergi och avskiljning
av koldioxid, som redan nämnts ovan. Inom redogörelsens
tidsperspektiv fram till 2020 kommer vi troligen ännu inte
att kunna ta de här energikällorna till hjälp
i arbetet mot klimatförändringen, men det behövs
nu kraftiga satsningar på att utveckla anknytande teknik, särskilt
på EU-nivå.
Energieffektivitet och energisparande
EU har som övergripande mål att minska förbrukningen
av primärenergi med 20 %. Högre energieffektivitet
och utökat energisparande är de främsta
sätten för oss i Finland att nå målen för
både utsläppsminskning och utökad användning
av förnybar energi. Redogörelsen ställer upp
höga mål för att förbättra
energieffektiviteten. Ambitionen är att Finland ska vara
världsledande inom energieffektivitet 2020.
Ett strategiskt mål är att stoppa ökningen
i den slutliga energiförbrukningen och vända den
i en nedgång på längre sikt. Det betyder
att den slutliga energiförbrukningen måste effektiviseras med
ca 37 TWh fram till 2020 jämfört med basscenariot.
Elförbrukningen måste effektiviseras med ca 5
TWh. För att visionen på längre sikt
ska fullföljas måste den slutliga energiförbrukningen
sänkas med ytterligare minst en tredjedel jämfört
med nivån 2020.
Energieffektivitetskommissionen har undersökt olika
sätt att nå målen. I kommissionens betänkande
från den 9 juni 2009 finns en noggrann kartläggning
av instrument på både kortare och längre
sikt. Där beskrivs 125 olika åtgärder
som gäller all energiförbrukning i samhället.
För 2020 föreslås bl.a. en lansering
av ny personbilsteknik, snabbare förnyelse i fordonsparken, skärpt
reglering av byggnation, breddad täckning för
energieffektivitetsavtal och strängare krav på energieffektivitet
för apparater. De här metoderna väntas
göra det möjligt att inom den sektor som utsläppshandeln
inte gäller nå hälften av det sammantagna
sparmålet, alltså 18,3 TWh.
Åtgärderna väntas dessutom göra
det möjligt att spara in ca 30 TWh på den slutliga
energiförbrukningen och ungefär 6,4 TWh på el
redan 2020. Den inbesparade energin motsvarar ca 9,3 miljoner ton
koldioxid räknat med genomsnittliga emissionsfaktorer.
För att förslagen ska kunna genomföras
behövs det såväl stöd som sanktioner.
Utgångspunkten ska i vilket fall som helst vara att samhällets
grundvalar står fast. Betänkandet tar också upp
nya instrument såsom vita certifikat. Men flera av förslagen
måste bearbetas ytterligare och därför är
de sammanlagda kostnaderna ännu inte beräknade.
Arbetsgruppen noterar överlag att insatserna för
energieffektivitet har visat sig vara lönsammare än
väntat.
Enligt redogörelsen kommer regeringen senast i höst
utifrån energieffektivitetskommissionens förslag
att besluta om de åtgärder som med det snaraste
bör vidtas enligt handlingsprogrammet för energieffektivitet,
om hur de ska organiseras och hur pengarna för ändamålet
ska disponeras.
Utskottet menar att bättre energieffektivitet är
ett väsentligt villkor för att vi ska nå klimatmålen.
Arbetsgruppens förslag visar att det finns möjligheter
att spara mycket stora mängder av den totala energiförbrukningen
och av elförbrukningen plus att minska utsläppen.
Utskottet förutsätter att man inom kort börjar
arbeta vidare på arbetsgruppens förslag, sätta
dem i verket och precisera de beräknade samhällsekonomiska
konsekvenserna.
Transport
Utsläppen från trafiken utgör ca
18 % av de totala utsläppen av växthusgaser
i landet. Ungefär 90 % av CO2-utsläppen
från trafiken i Finland kommer från vägtrafiken.
Personbilstrafiken står för 60 % av de
här utsläppen (23 % kommer från lastbilstrafiken).
Det är de stora växande stadsområdena
som står inför de största utmaningarna,
men de har också den största potentialen att minska
utsläppen. Regeringen väntar sig att trafikutsläppen
kommer att öka långsammare än trafiken
på grund av den tekniska utvecklingen och användningen
av bränslen från förnybara energikällor.
För att vi ska nå målen i redogörelsen
måste 10 % av transportbränslena vara
biodrivmedel i enlighet med EU-förpliktelserna och dessutom måste
utsläppen från trafiken reduceras med 2 miljoner
ton CO2-ekvivalenter genom andra åtgärder.
Det innebär en minskning med 3 miljoner ton CO2-ekvivalenter
jämfört med basscenariot. Energieffektivitetskommissionen
har ställt som mål att utsläppen från
trafiken ska ha minskat med 15 % (2,8 miljoner ton) senast
2020.
Transporterna är en av de sektorer där det
går åt mest energi. Transporterna i Finland stod
för ca 17 % av den totala energiförbrukningen
2007 (52 TWh). Dessutom användes ca 3 TWh av arbetsmaskiner
som räknas höra till sektorn. Energiförbrukningen
i sektorn har ökat i jämn takt sedan 1996 och
tillväxten väntas fortsätta. En elektrifiering
skulle medge stora utsläppsminskningar och bidra till mindre
beroende av olja. Arbetet med att utveckla elbilar går
framåt i snabb takt och om några år kan
de vara ett realistiskt alternativ för konsumenterna. Vi
bör arbeta för att elbilar ska bli vanligare.
Men eventuella stödinsatser måste planeras teknikneutralt.
I sitt utlåtande kräver kommunikationsutskottet
i form av insatser på kort sikt att biodrivmedel som uppfyller
kriterierna för hållbar utveckling tas fram och
införs och att man satsar kraftigt på en fungerande
kollektivtrafik, huvudledernas kapacitet och förbättring
av spårtrafiken och insjötrafiken. Dessutom pekar
kommunikationsutskottet på behovet av samverkan mellan olika
myndigheter och effektivare styrning, rådgivning och informationsflöde.
I fråga om behovet att utveckla trafiklederna noterar utskottet
i utlåtandet att uppfyllelsen av de strategiska målen
förutsätter en väsentligt ökad
virkesförbrukning och att detta kommer att leda till att
virkestransporterna ökar. För att garantera virkestransporterna
måste vi förbättra vägnätet
och bannätet och dessutom satsa mer på transporter
och farleder på insjöarna. I sitt utlåtande
föreslår kommunikationsutskottet att det ska undersökas vilka
krav som vinterförhållandena ställer
på insjötransporterna och vilka möjligheter
det finns att bygga nya kanaler.
Energieffektivitetskommissionen har lagt fram förslag
till insatser för ökad effektivitet på 13
olika områden inom transportsektorn, nämligen:
1) planering av markanvändning och trafiksystem, 2) ekonomiskt
körsätt, körhastigheter och hantering
av fordon, 3) främjande av kollektivtrafik, 4) fordonsteknik,
5) fordonsbeskattning, 6) minskade utsläpp från
sjöfart och luftfart, 7) prissättning av vägtrafik,
8) pendlingstrafik, 9) fordons- och tjänsteupphandlingar
i företag och offentlig sektor, 10) forskning, utveckling
och kommersialisering av teknologi, 11) arbetsmaskiner, 12) utveckling
av logistik och 12) främjande av gång- och cykeltrafik.
En stor del av insatserna väntas kunna bli genomförda
redan före slutet av 2012. Insatserna beräknas
göra det möjligt att spara uppemot 13 TWh energi
och minska utsläppen med 3,6 miljoner ton CO2-ekvivalenter.
Ekonomiutskottet anser att energieffektivitetskommissionens
förslag utgör ett bra underlag för vidare
arbete med insatserna i transportsektorn.
Jordbruk
År 2005 utgjorde växthusgasutsläppen
från jordbrukssektorn omkring 8,1 % av Finlands
totala utsläpp. Till utsläppen från jordbrukets
markanvändningssektor räknas också koldioxidutsläpp från
jordbruksmark, obrukad jordbruksmark och kalkning med en andel på ca
7,5 % av Finlands totala utsläpp. I strategin
ställs 13 % som mål för utsläppsminskningar
fram till 2020.
I sitt utlåtande framhåller jord- och skogsbruksutskottet
att målet är mycket svårt att nå. Kostnadseffektivt
beräknas det gå att genomföra en minskning
med 10—11 %. På längre sikt menar
utskottet att den tekniska utvecklingen kommer att ge goda möjligheter
att minska de totala utsläppen från jordbrukssektorn.
EU:s riktlinjer för statligt stöd bör
enligt utskottet läggas om så att man kan genomföra
nationella åtgärder för att begränsa
växthusgasutsläppen.
Den årliga energiförbrukningen på gårdarna är
ca 12 TWh, vilket motsvarar ca 4 % av landets totala förbrukning.
Enligt energieffektivitetskommissionen finns det möjligheter
att effektivisera bl.a. inom byggnation, transporter, användning
av energieffektiv apparatur och upphandlingar. Med de metoder som
kommissionen föreslår väntas utsläppen
minska med 140 000 ton CO2. Inom uppvärmning
och bränslen beräknas 490 GWh energi kunna sparas
och inom elenergi ska 30 GWh kunna sparas.
Ekonomiutskottet noterar att jordbruket har mycket begränsade
möjligheter att kostnadseffektivt minska utsläppen
på kort sikt. Men det är befogat att alla sektorer är
med och delar på bördan.
Områdesanvändning och samhällsstruktur
Betecknande för samhällsstrukturen i vårt
land är den omfokusering från glesbygd till tätorter som
skett under de två senaste decennierna. Tätorterna
har blivit större och invånarna har fått längre
väg till jobbet. Områdes- och samhällsstrukturen
påverkar utsläppsmängden särskilt via
trafiken men också via uppvärmningssystem. Utskottet
anser att planläggningen är ett särskilt
effektivt verktyg för kommunerna att styra samhällsstrukturen åt
ett energieffektivare håll.
Ett mål i redogörelsen är att integrera
samhällsstrukturen och på så sätt
möjliggöra en fungerande kollektivtrafik, ett
effektivt godstransportsystem, bättre tillgång
till tjänster som medborgarna behöver och utsläppsminskning.
I sitt utlåtande understryker miljöutskottet
att samhällsplaneringen måste skapa ramar för
en energieffektiv och kolsnål samhällsstruktur. Kommunerna
behöver uppmuntras mer kraftfullt att styra planläggningen
så att det byggs där det finns kollektivtrafikförbindelser,
framför allt i närheten av stationer.
Ekonomiutskottet ställer sig bakom målen i redogörelsen
men anser att planläggningen bättre bör
ta hänsyn till byggande som behövs för energiproduktion.
I anknytning till vindkraften har utskottet ovan påpekat
att bristerna i planläggningen gör att byggprojekt
går obefogat långsamt framåt. Liknande
problem har också förekommit i byggarbeten inom
annan energiproduktion.
Regleringen bör utvecklas så att landskapsplanerna
kräver områdesreserveringar för byggnation
som behövs för energiproduktion.
Byggsektorn
Energiförbrukningen i byggarbeten och byggnader står
för ca 40 % av den slutliga energiförbrukningen
och för ca 30 % av koldioxidutsläppen
i landet. Ungefär en femtedel av den slutliga energiförbrukningen
går åt till att värma bostadshus och
servicebyggnader.
Byggnadsbeståndet förnyas mycket långsamt (med
1,5 % per år), så de största
effekterna på kort sikt kan uppnås genom reparationsarbeten. Utöver
att bygga energieffektivt kan man spara mycket genom att använda
och underhålla fastigheter på rätt
sätt. Energieffektivitetskommissionen räknar med
att man genom att förbättra byggnaders energiprestanda
och användning och underhåll av fastigheter kan
minska utsläppen med 1,4 miljoner ton CO2 och
spara sammantaget ca 6,6 TWh energi.
Bättre energiprestanda i byggnader utgör alltså en
stor potential både för att spara energi och minska
utsläpp. Konsumenterna är intresserade av att
bygga energieffektivt, för i bästa fall får
de sina utgifter återbetalda i form av mindre energiutgifter.
Problemet är att informationen till konsumenterna är
svårtillgänglig och i viss mån splittrad
och motsägelsefull. Dålig byggnation visar sig
bl.a. som ett ökat antal mögelhus.
Ekonomiutskottet framhåller att man både vid energieffektivt
nybyggande och reparationsarbeten måste vara särskilt
uppmärksam på att byggarbetena inte leder till ökade
problem, t.ex. mögelproblem. Just nu pågår
många forskningsprogram (Sitras Energiprogram 2008—2012, Tekes
program Det hållbara samhället 2007—2012,
Rum och plats 2008—2012, Bebyggd miljö 2009—2014
plus ARA:s projekt Förnyelse av boendet) och det strategiska
spetskompetensklustret RYM-SHOK Oy har startat sin verksamhet. Resultatet
kommer att bli mer vetenskaplig dokumentation om energieffektivitet.
Undersökningarna kommer också att skapa en grund
för nya innovationer som kan omsättas i produkter och
exporteras.
I sitt betänkande har energieffektivitetskommissionen
skrivit in en lista med tiotals förbättringsförslag
som siktar på en kolneutral livsmiljö. En stor
del av insatserna väntas kunna bli genomförda
redan före slutet av 2012.
Byggsektorn har stor potential för att bidra till ökad
energieffektivitet. Insatserna bör göras med särskild
hänsyn till information, rådgivning och vägledning.
Energi- och miljöteknik
Minskade utsläpp, en övergång till
ett kolsnålt samhälle och effektivare energianvändning kommer
att ge upphov till massiva behov av och samtidigt också en
kommersiell marknad för ny teknik. Ekonomiutskottet lyfte
senast i sitt betänkande om innovationsredogörelsen
(EkUB 6/2009 rd) fram sektorns stora
betydelse som innovationspolitiskt prioritetsområde. Där
pekade utskottet också på behovet att prioritera
projekt och öka riskbenägenheten på de
utvalda områdena.
I redogörelsen står det att forskning, energi- och
klimatteknik och innovationer är i en nyckelposition med
tanke på måluppfyllelsen. Satsningarna på forskning,
utveckling, lansering och kommersialisering av ny teknik och innovationer
ska öka betydligt de närmaste åren, så att
finansieringen åtminstone fördubblas fram till
slutet av 2020.
Allt mer offentliga medel avses också gå till framtagning
och lansering av teknik och innovationer för bättre
energieffektivitet. Samtidigt försäkrar man sig
om att det finns tillräckligt med hög och djupgående
kompetens på utvalda områden inom energianvändningen
genom att satsa på långsiktigt utvecklingsarbete.
Målet är att Finland på dessa utvalda
områden internationellt sett ska vara det ledande landet
när det gäller att nyttiggöra innovationer
för effektivare energianvändning och att Finland
betydligt ska kunna öka sin export grundad på denna
kompetens.
Enskilda områden som tas upp i redogörelsen är
utveckling av bioenergiteknik på industriell nivå för
att ta till vara biprodukter från processer inom skogsindustrin
och systematisk forskning, produktutveckling och demonstrationsverksamhet
som ska gälla andra generationens biobaserade drivmedel
i sikte på storskalig produktion i Finland.
Som sagt bedrivs nu utvecklingsarbete bl.a. av CLEEN Oy, som är
ett strategiskt spetskompetenskluster (SHOK). Där prioriteras:
1) kolneutral energiproduktion, 2) decentraliserade energisystem,
3) hållbara bränslen, 4) energimarknad och smarta
elnät, 5) effektiv energianvändning, 6) resurseffektiv
produktionsteknik och service, 7) materialåtervinning och
avfallshantering och 8) mätning, monitoring och analys
av miljöeffektivitet.
Ekonomiutskottet ser det som påkallat att se till att
den statliga finansieringen av FoU räcker till. I likhet
med finansutskottet menar ekonomiutskottet dock att de statliga
insatsernas genomslag måste uppmärksammas. Vi
måste försäkra oss om att resultaten
av FoU-arbetet effektivt kommer till nytta. Det betyder att vi måste
satsa mer på att omsätta innovationerna i produkter och
främja exporten. Med hjälp av olika demonstrationsprojekt
och en fungerande hemmamarknad går det avsevärt
lättare att omsätta innovationer i produkter och
få ut dem på marknaden. Framtidsutskottet menar
i sitt utlåtande att Finland är ett tekniskt avancerat,
säkert och rikt land av lämplig storlek och därmed
lämpat som experimentell plattform och s.k. förstamarknadsområde
för olika slag av innovationer.
Ekonomiutskottet framhåller vikten av att energi-
och miljöteknik kommersialiseras och att det finns en välfungerande
hemmamarknad.
Stat och kommuner
Både staten och kommunerna spelar på många sätt
en avgörande roll när det gäller insatser
i klimat- och energisektorn. Utöver olika styr- och stödinsatser
och beslutsprocesser för tillstånd, områdesanvändning
och byggnation är det viktigt att både staten
och kommunerna genom eget handlande visar att de är föregångare
i klimat- och energifrågor.
Klimat- och energistrategier för landskap och ekonomiska
regioner är ett sätt att visa att den offentliga
förvaltningen tar hänsyn till sådana här
frågor. Enligt utredning har största delen av kommunerna
inte lagt upp något klimatprogram än eller har
programmet under arbete.
Så som i sitt betänkande om redogörelsen
om reformen av upphandlingslagen (EkUB 5/2009 rd)
lägger ekonomiutskottet vikt vid att offentliga upphandlingar
genomförs på ett sätt som bidrar till
hållbar utveckling. Statsrådets principbeslut
i frågan utgör en fungerande ram. Upphandlingarna
i offentlig sektor utgör exempel för andra och
bidrar till uppkomsten av en marknad för ny teknik.
I likhet med strategin lyfter utskottet också fram
behovet av effektivare beredskap inför klimatförändringen.
Enligt sakkunniga har anpassningen i viss mån behandlats
ur fel synvinkel hos oss. Vetenskaplig forskning ger t.ex. inte
stöd för uppfattningen att stormar kommer att
bli vanligare. Däremot behöver vi bereda oss bättre på att
det förekommer översvämningar och att havsvattenytan
stiger snabbare. Sådana här faktorer måste
också vägas in bl.a. i planläggning. Vidare
behöver vi satsa på forskning kring extrema väderförhållanden,
utveckla observations- och varningssystem och effektivt nyttja den
resulterande informationen i våra beslut.
Allmänheten
Strategin utfäster sig att garantera att medborgarna
har tillgång till uppdaterad information om alla delområden
av klimat- och energipolitiken. Adekvata resurser kommer att avsättas
för att ordna och utveckla en bestående rådgivning och
utbildning i klimat- och energifrågor i hela landet.
Ekonomiutskottet ställer sig bakom det här målet
men anser att medborgarnas behov bör beaktas på andra
sätt också. De stigande energipriserna och medvetenheten
om den pågående klimatförändringen
har bidragit till en ökad vilja att konsumera mer energieffektivt
och utsläppssnålt. Den här utvecklingen
kan stödjas genom ökad rådgivning och
vägledning men också genom att konsumtionen styrs
i hållbar riktning genom beskattning eller andra incitament.
Andra konkreta redskap är bl.a. elmätare som mäter
förbrukningen i realtid, tillhörande uppföljning
av elpriset och ett tydligt miljömärkningssystem.
Utskottet anser att medborgarna utöver lättillgänglig
och tillförlitlig information och vägledning bör
få konkreta hjälpmedel som gör det lättare
att konsumera hållbart.
4. Slutsatser
Strategin ställer upp de mål som Finland ska
försöka nå för att fullgöra
sina EU-förpliktelser, både när det gäller
att minska utsläppen i den sektor som inte berörs
av utsläppshandeln och i fråga om att öka
användningen av förnybar energi.
Enligt utskottet är målen ambitiösa
men går att nå: minska utsläppen inom
sektorn utanför utsläppshandeln, stoppa ökningen
i den slutliga energiförbrukningen och vända den
i en nedgång på längre sikt, betydligt
höja självförsörjningen på energi
och garantera eltillförsel till skäligt pris under
alla omständigheter.
De verktyg som ännu är under utveckling, t.ex.
för att höja energieffektiviteten, kan rentav leda
till större utsläppsminskning och möjligheter
att spara mer energi än väntat. Enligt utredning
kan också potentialen att öka förnybar
energi visa sig vara avsevärt mycket större än
beräknat.
Strategins långsiktiga målsättning
och syn på de instrument som behövs för
att nå målen och som staten åtar sig
att genomföra skapar förutsebarhet på marknaden
och en grund för långsiktiga investeringar inom
industrin. Vi måste snarast möjligt börja
arbeta för att nå målen.
De styrmedel som väljs måste fungera parallellt
och vara väl samordnade. Det är också viktigt
att de är teknikneutrala, möjligast kostnadseffektiva
och marknadsorienterade för att inte snedvrida konkurrensen.
Vid valet av styrmedel måste vi också bereda oss
på en global stödkonkurrens. Det är viktigt
att se till att den förnybara energi som produceras i Finland
hjälper oss att nå vårt mål
att öka användningen av förnybar energi.
Ovan har utskottet tagit upp de osäkerhetsfaktorer
som målsättningen är förknippad
med. Vi vet inte än vilken lösning man kommer
att stanna för i de internationella klimatavtalsförhandlingarna
eller om avtalsåtagandena kommer att innebära
krav på mer utsläppsminskningar i EU och Finland. Även
den ekonomiska utvecklingen och dess konsekvenser för vår
marknad kräver en översyn av energi- och elförbrukningsprognosen.
Men för att fullfölja en långsiktig energipolitik
måste vi i våra analyser se mycket längre
framåt i tiden efter nuläget. För att
eltillförseln ska vara garanterad under alla omständigheter
måste behovet av elproduktionskapacitet analyseras noga.
Beräkningarna måste ta hänsyn till att
andelen el i den totala energiförbrukningen kan öka.
Följaktligen ökar behovet att satsa på utsläppsfri
och utsläppssnål elproduktion.
Nedläggningen av pappersfabriker ställer oss inför
stora utmaningar när det gäller att kostnadseffektivt
fullgöra vår förpliktelse att öka
användningen av förnybar energi. Vi måste
hålla fast vid åtagandet för förnybar
energi och också vara redo för nya verktyg för
att nå målet. I dagsläget blir det allt
viktigare att höja energieffektiviteten och spara mer energi.
Energieffektivitetskommissionens förslag är ett
bra underlag för detta, anser utskottet.
För att vi ska nå målet att öka
användningen av förnybar energi måste
också trafiknätet rustas upp och logistiken förbättras.
Behoven av att utveckla lagstiftningen om byggande av vattenkraft
kommer att bedömas vid nästa regeringsförhandlingar.
Det behövs mer klimat-, energi- och trafikanslag för
att vi ska nå målen för utsläppsminskningar,
energieffektivitet och ökad användning av förnybar
energi. Man bör klarlägga finansieringsbehoven
och avgöra i de årliga ram- och budgetbesluten
hur de ska täckas. Målet ska vara att Finland
når sina klimatmål så kostnadseffektivt
som möjligt.Arbetet mot klimatförändringen
för med sig både förpliktelser och möjligheter.
Sektorn öppnar en omfattande global marknad för
energieffektiva produkter och förnybar energi. Vi bör satsa
stort på att utveckla energi- och miljöteknik
och se till att innovationer omsätts i produkter och kan
exporteras.
Visavi användningen av råvaror kommer det
i framtiden att bli allt viktigare att materialet nyttjas ekologiskt
effektivt. Teknik och processer bör utvecklas i den här
riktningen.
Det är angeläget att noga ge akt på hur
klimat- och energimålen utfaller, både nationellt och
på gemenskapsnivå. Riksdagen måste hållas noga
informerad om läget.