Finansminister Jutta Urpilainen (översättning): Den europeiska ekonomin är i ett mycket kritiskt läge. Den ekonomiska recession som började som en finanskris har plågat vår världsdel redan i fyra år. Som en följdsjukdom av finanskrisen har Europa nu drabbats av den kanske värsta skuldkrisen någonsin i sin historia. Det finns inga enkla och snabba mediciner mot sjukdomen. De beslut som fattas är svåra och tunga såväl för oss som för krisländerna i Sydeuropa.

Sjukdomsbilden är sällsynt svår, eftersom sjukdomen tycks bryta ut på nytt i lite annan form i alla de smittade länderna. Kriserna i Spanien och Grekland, som är värst drabbade just nu, skiljer sig också från varandra. I Grekland är det framför allt fråga om en svår skuldsättning i den offentliga sektorn, medan det i Spanien är fråga om en bankkris. Därför måste också medicinerna väljas enligt sjukdomsbilden. Krisen i Spanien kräver särskild vård för att sjukdomen inte ska utvecklas till en sådan skuldsättning i den offentliga sektorn som i Grekland.

Under hela den ekonomiska krisen har regeringens klara linje varit att trygga den ekonomiska stabiliteten, tillväxten och sysselsättningen inom euroområdet. Samtidigt har regeringen strävat efter att säkerställa Finlands intressen. Det värsta för de finländska skattebetalarna vore om finanskrisen utvidgas till en recession i hela världsdelen.

Trots de svåra omständigheterna måste vi göra allt för att skydda sunda ekonomier och säkerställa en fungerande marknadsekonomi. Till detta hör att betona investerarnas och bankernas ansvar. Samtidigt har regeringen målmedvetet gått in för att begränsa de finländska skattebetalarnas ansvar i hanteringen av krisen. Denna riktlinje har kommit till uttryck särskilt i betonandet av investerarnas och bankernas ansvar samt i det att vi krävde och fick säkerheter i anslutning till det andra låneprogrammet för Grekland.

Vi har drivit en hård linje vid hanteringen av krisen, och enligt vissa tidigare bedömningar har den till och med varit för hård. Nu röner Finlands linje ändå uppskattning. Våra säkerheter i anslutning till det andra låneprogrammet för Grekland har nu visat sig vara mycket viktiga. De finländska skattebetalarnas medel har tryggats bättre än i andra europeiska länder. De största omedelbara risker som skötseln av den ekonomiska krisen innebär för Finlands del, hänför sig nu till det bilaterala lån till Grekland som 2010 beviljades utan säkerheter och som kan orsaka skattebetalarna avsevärda förluster.

Spaniens regering har vidtagit målmedvetna åtgärder för att stabilisera ekonomin och förnya samhällsstrukturerna. Trots allt har de spanska bankernas problem ändå snabbt blivit allvarliga våren 2012, och landet kan inte rekapitalisera sina banker utan utomstående hjälp. Om de spanska bankerna kraschar får det ytterst allvarliga konsekvenser som kan leda till en finansiell kris som drabbar hela Europa. I värsta fall kan detta också i Finland leda till ännu större ekonomiska förluster än i samband med den första fasen av finanskrisen 2008—2009.

Den finanskris som började 2008 har fram till i dag orsakat Finland förlorade skatteinkomster på grovt räknat ca 40 miljarder euro. Regeringens målmedvetna arbete för att stoppa krisen syftar till att förhindra en motsvarande krasch. Det är uppenbart att hanteringen av krisen kostar. För oppositionen, som ogillar lånen till krisländerna, gäller det att komma ihåg att kostnaderna för det alternativ oppositionen själv förespråkar skulle vara mångdubbla för finländarna — sannolikt minst lika stora som för den senaste kraschen. Då kommer vi ur askan i elden.

Regeringen försvarar eurons stabilitet för att trygga finländarnas välfärd. Mitt inne i en allvarlig kris förutsätter detta förmåga att fatta beslut och ett säkert grepp för att stoppa krisen. Samtidigt tryggar regeringen de finländska skattebetalarnas ställning så effektivt som möjligt. Detta innebär att det ställs tydliga villkor för lånebeslutet och görs noggranna avgränsningar.

I det beslut om lån till Spanien som euroländernas finansministrar behandlade på lördagen rörde det sig om ett politiskt åtagande att delta i långivningen till Spanien och att därigenom trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet. Det exakta lånebeloppet, inledandet av arrangemanget och detaljerna i arrangemanget kommer man att komma överens om senare.

För det första beviljas lånet, i enlighet med principbeslutet från euroländernas finansministrar, till staten eller till den spanska bankstödsnämnden, som fungerar med statsborgen. På så sätt säkerställer man att Spanien självt i sista hand ansvarar för återbetalningen av lånet. Lånet ges alltså inte direkt till de spanska bankerna. Detta har varit ett krav som Finlands regering konsekvent har ställt.

För det andra kan lånet endast användas för att sanera de spanska bankerna. Detta betyder att det inte får användas för att finansiera andra utgifter som den spanska staten har. Innan lånebeslutet verkställs ska de spanska bankernas stabilitet och behovet av rekapitalisering noggrant utredas. Lånet kan endast användas för att stödja livsdugliga banker.

En för Finland särskilt viktig aspekt i lånebeslutet är att bankägarna och fordringsägarna fortfarande bär det huvudsakliga ansvaret för rekapitaliseringen av bankerna. Att lånet förenas med krav på vederlag är alltså ett centralt villkor för att det ska beviljas. I enlighet med detta är regeringens mål att den stödgivande instansen ska få t.ex. aktier i banken som vederlag för kapitaltillskottet. För att lånet ska vara samhälleligt acceptabelt är det viktigt att bevarandet av bankernas funktionsförmåga inte leder till att borgensexponeringen överförs från den privata till den offentliga sektorn.

Vid eurogruppens telefonkonferens fattades ännu inget beslut om vilket krishanteringsinstrument som ska användas. Om lånet beviljas via det temporära krishanteringsinstrumentet EFSF kommer Finland att kräva säkerheter för sin andel på samma sätt som inom ramen för det andra låneprogrammet till Grekland. Finland anser i likhet med många andra euroländer att det primära och bästa alternativet vore att utnyttja den permanenta stabilitetsmekanismen ESM. ESM är funktionellt sett effektivare och har en prioriterad status som fordringsägare, vilket bättre tryggar en återbetalning av lånet. Dessutom är ESM inte förenat med problemet med utträdande borgensmän.

I sista hand är det alltid riksdagen som beslutar om Finlands deltagande i vilken som helst krishanteringsåtgärd. Riksdagens stora utskott fick redan på lördagen en första utredning om Finlands deltagande i saneringen av de spanska bankerna. Regeringen kommer också att så snabbt som möjligt lägga fram sitt förslag om Finlands deltagande i saneringen av de spanska bankerna för behandling i riksdagen.

Från oppositionshåll har man framställt att Spanien självt borde sköta rekapitaliseringen av sina banker eller att Finland inte borde delta i långivningen till Spanien tillsammans med de övriga euroländerna. Medlemskapet i euroområdet medför emellertid både rättigheter och skyldigheter. Om Finland skulle besluta att hålla sig utanför lånebeslutet, skulle detta leda till djup politisk kris i euroområdet och i hela EU. Efter ett sådant beslut är det tveksamt om Finland skulle ha möjlighet att stanna kvar som fullvärdig medlem i euroområdet. Att få Finland ut ur euroområdet torde ju också var sannfinländarnas mål.

De politiska konsekvenserna av ett utträde ur valutaunionen är svåra att förutse. På kort sikt skulle Finland förlora allt sitt politiska inflytande i Europa, och osäkerheten skulle skada vår ekonomi i betydlig grad. Utöver de politisk-ekonomiska konsekvenserna skulle Finland vara tvunget att skapa en egen, ny valuta. Övergången till ett nytt penningsystem skulle också innebära betydande kostnader. Det vore absolut nödvändigt att få höra vilka ekonomiska och mänskliga konsekvenser sannfinländarnas alternativ skulle ha för finländaren i gemen. En politisk rörelse som verkligen bär sitt ansvar skulle sträva efter att analysera konsekvenserna av sin politik, i stället för att hänge sig åt illusioner och fantasier. Det har sannfinländarna inte klarat av att göra en enda gång i sin Europapolitik. Jag skulle önska att sannfinländarna i denna diskussion nu äntligen ärligt skulle säga sin åsikt om huruvida de vill att Finland ska överge euron eller inte. Då skulle också medborgarna lättare kunna bedöma vilka praktiska följder och konsekvenser sannfinländarnas politik skulle ha i medborgarnas vardag.

Om Spanien däremot, enligt den modell som det andra oppositionspartiet Centern har framfört, skulle hänvisas till att ensamt sköta rekapitaliseringen av sina banker, skulle följden sannolikt vara att hela landet måste stöttas upp genom nödlån från de övriga euroländerna. Inte heller detta är en hållbar linje, för den skulle snabbt leda till att krisen eskalerar till en recession som omfattar hela kontinenten. Med den nuvarande räntenivån skulle Spanien inte på marknaden kunna låna de ytterligare medel som behövs för att sanera banksektorn. Räntenivån skulle med stor sannolikhet stiga till den nivå som i fråga om Irland och Portugal ledde till att båda länderna var tvungna att helt och hållet avlägsna sig från marknaden och bli helt beroende av offentligt stöd. I en motsvarande situation skulle man för Spaniens del få räkna med ett låneprogram på uppskattningsvis åtminstone 400 miljarder euro.

I det läget skulle euroområdets brandvägg helt mista sin trovärdighet. Om man vill att brandväggen åter ska vara trovärdig borde man öka lånekapaciteten. Detta skulle i sin tur kräva bl.a att man höjde beloppet av det inbetalda kapitalet i den permanenta mekanismen ESM, vilket skulle vara problematiskt för flera euroländer, inklusive Finland.

Bland de alternativ som står till buds väljer regeringen sålunda alltid den lösning som är minst dålig med tanke på Finland. Också dessa beslut fattas i ett osäkert läge och de är alltid svåra. Besluten måste likväl fattas om vi vill bära vårt ansvar för Finland och Europa.

Inkommande söndag hålls det ett nytt parlamentsval i det andra krislandet Grekland. Valresultatet kommer med stor sannolikhet att avgöra riktningen för Greklands framtid. Staterna och centralbankerna i euroområdet har gjort en omfattande bedömning av de olika utvecklingsscenarierna för situationen i Grekland. Oberoende av valets utgång är det nödvändigt att trygga stabiliteten i det grekiska samhället och finansieringssystemets funktionsduglighet. Vi har sett tillräckligt många varnande exempel på kraschade stater i andra världsdelar.

I interpellationen ingår också frågor som gäller utvidgandet av det kollektiva ansvaret för att lösa krisen. En viktig fråga gäller förslaget om att införa euroobligationer och förslaget om en bankunion.

Det är klart att vi måste göra allt vi kan för att lösa krisen och åter skapa tillväxt i ekonomin. De alternativ till euroobligationer som diskuterats är ändå inte genomförbara i syfte att lösa den pågående skuldkrisen. De kan inte bidra till att lösa krisens grundorsaker, som hänför sig till överdriven skuldsättning, svag budgetdisciplin och svag konkurrenskraft i samhällsekonomierna. Därför har regeringens ståndpunkt varit negativ till förslagen om skuldebrev som emitteras av euroområdet gemensamt. Om krisländernas skuldtålighet inte kan återupprättas med hjälp av de avtalade programmen, måste krisländerna genomgå en skuldsanering enligt principerna för det kommande ESM-fördraget. I fråga om de s.k. projektbonderna pågår det ett pilotprojekt på EU-nivå. Resultaten av projektet bör bedömas i sinom tid.

Diskussionen om en bankunion har hittills rört sig på en mycket allmän nivå. Det är viktigt att utveckla EU:s reglering och tillsyn av bankerna och att trygga insättarnas ställning. En bankunion som baserar sig på kollektivt ansvar kan Finland emellertid inte godta. Ett alternativ vore dock att låta Europeiska bankmyndigheten EBA använda kraftigare metoder än för närvarande för att försäkra sig om den nationella tillsynens effektivitet. Detta får ändå inte ändra principen om att tillsynen i första hand ska vara nationell. Det är dessutom viktigt att finanssektorn bär sitt eget ansvar för att stabilisera ekonomin genom att betala de på förhand överenskomna stabiliseringsavgifterna.

Regeringen bär ansvar för det gemensamma Europa och för de finländska skattebetalarnas ställning. Vi längtar inte tillbaka till marken, utan arbetar effektivt för att rätta till bristerna i den nuvarande ekonomiska unionen. Vår viktigaste utgångspunkt är fortfarande den att varje stat själv ska ansvara för sin egen ekonomi och också för sina egna skulder. Det primära ansvaret för att stödja bankerna ligger hos bankägarna och fordringsägarna. Allt bankstöd ska vara öppet och förenat med krav på vederlag.

Den europeiska ekonomin befinner sig alltså fortfarande i ett mycket kritiskt läge. Situationen är mycket allvarlig i flera EU-länder, och hela Europas ekonomi är beroende av att man kan dämma upp krisen. Om krisen skulle spridas och leda till en omfattande förvittring av de offentliga ekonomiernas eller finansmarknadernas funktionsförmåga, skulle detta vara ödesdigert för ekonomin och sysselsättningen i Finland och i hela euroområdet. En ansvarstagande regering måste givetvis ha beredskap inför olika utvecklingscenarier och regeringen måste välja det bästa alternativet i varje givet fall. Så har också denna regering gjort.

Enligt mina beräkningar är det nu redan sjunde gången under denna valperiod som hela riksdagen får vara med och diskutera nyckelfrågor som gäller Europas framtid, antingen i form av upplysningar från statsministern, meddelanden eller interpellationer. Finlands riksdag har också deltagit exceptionellt aktivt i hanteringen av krisen. Jag hoppas att vi än en gång i debatten i dag får ta del av seriösa och väl avvägda inlägg. Genom att bara slänga käft kommer man nämligen inte närmare en lösning.