Statsminister Matti Vanhanen (översättning): I upplysningen presenterar jag ärendena i omvänd ordning jämfört med hur den egentliga debatten kommer att föras, men det borde inte spela någon roll.

Den nordliga dimensionen har utgjort en naturlig del av vårt finländska perspektiv under hela vårt medlemskap i EU och i själva verket redan före det. Eftersom vi är ett nordligt land har vi alltid velat föra fram också vårt eget nordliga perspektiv i alla internationella sammanhang. Beträffande EU framgick detta redan under medlemskapsförhandlingarna. Regeringen Aho ansåg då att Finland tillsammans med de andra nordiska länder som ville bli medlemmar skulle tillföra EU en helt ny nordlig dimension.

Följande regering som leddes av statsminister Lipponen fick EU att införliva den nordliga dimensionen med unionens politik i fråga om de yttre förbindelserna. Tack vare detta gick EU med i samarbetet för stärkande av stabiliteten och välståndet i unionens nordliga närområden, det vill säga Östersjön, nordvästra Ryssland och de arktiska regionerna. Med i den nordliga dimensionen är förutom unionen och dess medlemsländer samt Ryssland också Norge, Island, USA och Kanada.

Under de sex år som gått har den nordliga dimensionen befäst sin ställning som ett led i EU:s politik och hjälpt till att fästa uppmärksamhet vid utmaningarna och möjligheterna i Nordeuropa. Festtal och olika forum har efterträtts av praktiskt arbete i vardagen.

Allra mest konkret och samtidigt allra mest lyckad har den nordliga dimensionen varit i fråga om partnerskapsverksamheten. I den förenar jämbördiga aktörer sina krafter för att uppnå viktiga gemensamma mål. Partnerskapen skapar ett konkret ramverk för arbetet med den nordliga dimensionen där olika aktörer, projektidéer och finansiering går att kombinera på ett naturligt sätt och projekten kan rangordnas.

För närvarande finns det två partnerskap, miljöpartnerskapet och partnerskapet för hälsa och socialt välbefinnande. Det äldre av dem är miljöpartnerskapet, som upprättades 2001. Sammanlagt 225 miljoner euro har influtit till partnerskapsfonden i form av donationer och de praktiska projekten har startats. Lånefinansieringen och den övriga finansieringen medräknad uppgår det sammanräknade värdet av miljöpartnerskapsprojekt som genomförs i våra närområden nu till mer än 2 miljarder euro.

Ett av de viktigaste projekten i miljöpartnerskapet är det sydvästra avloppsreningsverket i S:t Petersburg, som inleder sin verksamhet i september. Sex andra miljöprojekt har dessutom startats eller står i beråd att starta: den norra avfallsförbränningsanläggningen i S:t Petersburg, Leningrads miljöinvesteringsprogram, projektet för förbättrande av den kommunala servicen i Archangelsk och Komi och projektet kring ett värmesystem i Kaliningrad. Många andra projekt bereds som bäst. Många av dem är av stor betydelse för Östersjön och för de människors välbefinnande, vilka är bosatta kring Östersjön.

Miljöpartnerskapet har varit lönsamt också ur ett renodlat finländskt perspektiv. Finska företag har goda chanser att delta i genomförandet av projekt som ingår i den nordliga dimensionen. Värdet av leveranserna från finska företag i fråga om avloppsreningsverksprojektet i S:t Petersburg uppgick till mer än 50 miljoner euro.

Framgångarna i miljöpartnerskapet har inte uppmärksammats särskilt mycket i den inhemska diskussionen. Miljöpartnerskapet nämns ändå som ett positivt exempel på resultatrikt samarbete i den målsättning för EU:s och Rysslands gemensamma ekonomiska samarbetsområde som fastställdes vid toppmötet i Moskva för en månad sedan.

Partnerskapet för hälsa och socialt välbefinnande är yngre än miljöpartnerskapet; det upprättades hösten 2003. Avsikten är att med dess hjälp samordna och effektivisera kampen mot smittsamma sjukdomar och livsstilssjukdomar samt minska de hot som sociala problem medför i våra närområden.

Den nordliga dimensionen har ända från början varit något som det i Finland har ansetts vara viktigt att främja och arbeta för över partigränserna. Så har det förhållit sig också under den nuvarande regeringens mandatperiod. Den nordliga dimensionen är enligt min uppfattning alltjämt, också efter Europeiska unionens historiska utvidgning österut, utpräglat en betydelsefull del av politiken för både Finlands och Europeiska unionens del. Den är ett av prioritetsområdena inom Finlands EU-politik.

Vi måste hela tiden ge akt inte bara på nuet utan också på framtiden. Handlingsprogrammet för den nordliga dimensionen går till ända vid utgången av 2006, och därför har arbetet med att skissera upp en fortsättning påbörjats redan för ett tag sedan. Finland är särskilt förpliktat att göra det av två olika anledningar: dels finslipas fortsättningen på den nordliga dimensionen medan vi är ordförandeland för EU år 2006, dels är vi i vår egenskap av det land som introducerade den nordliga dimensionen i unionen också skyldiga att sörja för dess fortsättning.

Regeringen har antagit dessa utmaningar genom att vara aktiv och försöka påverka saker och ting redan i idékläckningsstadiet. Här hemma har vi analyserat frågan på bred bas. Alla förvaltningsgrenar har deltagit i diskussionerna och idékläckningen, likaså ett stort antal företrädare för den privata sektorn och forskare. Utanför Finland har det på såväl det politiska planet som tjänstemannaplanet förts en väldig mängd samtal med kommissionen, de andra EU-länderna och partnerskapsländerna. För min egen del kan jag säga att den nordliga dimensionen har funnits med på agendan vid vartenda möte som jag haft med företrädare för andra stater eller kommissionen. Senast talade jag om den i går med Rysslands premiärminister Fradkov.

Rysslands intresse för och engagemang i den nordliga dimensionen är en förstarangsfråga med tanke på dimensionens fortsättning. På den senaste tiden har Ryssland signalerat ett tilltagande intresse för den nordliga dimensionen. Detta bör uppmärksammas, och Ryssland bör i så stor utsträckning som möjligt kopplas in på arbetet för den nordliga dimensionens fortsättning och beredningen av det nya dokumentet. Målet bör vara jämbördigt partnerskap som alla kan engagera sig i på ett genuint sätt.

Som jag nyss nämnde har regeringen flitigt varit i kontakt med alla parter. Resultaten av vår analys och de slutsatser vi har dragit av dem har vidareförmedlats effektivt och målmedvetet. Arbetet har inte gått till spillo, utan man har lyssnat på oss. Det framgår tydligt av att kommissionens principiella utgångspunkter och framställningar beträffande den nordliga dimensionens framtid i mycket stor utsträckning återspeglar de synpunkter som Finland redan i god tid har fört fram. Detta är just det slag av påverkan som vi har eftersträvat under hela medlemskapstiden.

Färdplanerna för de fyra för EU och Ryssland gemensamma områdena godkändes vid toppmötet i Moskva den 10 maj. I dem fastställs EU:s och Rysslands gemensamma mål för främjande av det ekonomiska samarbetet, samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, samarbetet i fråga om den yttre säkerheten och samarbetet inom utbildning, forskning och kultur. Många av dessa mål är viktiga också för samarbetet på det regionala planet, och ingår i en eller annan form redan i det nuvarande handlingsprogrammet för den nordliga dimensionen. När målen inom ramen för de gemensamma områdena har förhandlats fram mellan EU och Ryssland och godkänts på hög politisk nivå bildar de en fast grund också för det fortsatta arbetet med den nordliga dimensionen.

Den nordliga dimensionen bör i framtiden kopplas samman med dessa områden som är gemensamma för unionen och Ryssland. På så sätt kommer den nordliga dimensionen genom praktiskt samarbete att stödja genomförandet av de fyra gemensamma områdena. Å andra sidan innehåller den nordliga dimensionen fortfarande också element som inte ingår i de fyra områdena. Ett exempel på detta är samarbetet inom social- och hälsovårdssektorn. Den nordliga dimensionen förblir en politik inom EU, men den bör tydligare än hittills uppfattas som ett regionalt inslag i samarbetet mellan EU och Ryssland.

Eftersom partnerskapen har visat sig vara en lyckad samarbetsform bör satsningarna på dem vara ännu större i framtiden. Det är synnerligen viktigt att se till att miljöpartnerskapet och partnerskapet för hälsa och socialt välbefinnande kan fortgå och utvecklas. De måste också i framtiden ha tillräckliga verksamhetsförutsättningar och resurser. Dessutom utreder regeringen som bäst om partnerskapsmodellen lämpar sig också för andra sektorer. Sådana är framför allt transport och logistik samt utbildning och forskning.

Inom EU börjar en arbetsgrupp inom rådet efter semesterperioden diskutera hur nästa dokument som anger riktlinjerna för den nordliga dimensionen skall se ut. Storbritannien fastställde strax efter sitt parlamentsval att landet i höst, sannolikt i november, arrangerar ett ministermöte kring den nordliga dimensionen som skall anta de framtida riktlinjerna. Utifrån riktlinjerna börjar sedan det egentliga politiska dokumentet utarbetas.

Regeringen är nöjd med att kommissionen redan före sommaruppehållet är redo att börja diskutera den nordliga dimensionens framtid med Ryssland. Vi fortsätter själva våra samtal med både Ryssland och de andra EU-länderna lika väl som med partnerskapsländerna. Den nordliga dimensionen kommer att vara ett av de prioriterade områdena under Finlands EU-ordförandeskapsperiod.

Också EU:s förhållande till Ryssland kommer utan vidare att vara bland de mest prioriterade områdena under Finlands ordförandeperiod. Grunden för relationerna mellan EU och Ryssland är partnerskaps- och samarbetsavtalet Pca, vars tioårsperiod löper ut i december 2007. Efter det är avtalet i kraft ett år i sänder, om ingendera parten säger upp det sex månader före giltighetstidens utgång. Därför gäller det att senast sommaren 2007 besluta om Pca skall ersättas med ett nytt arrangemang eller förlängas ett år i taget. För att tillräckligt med tid skall återstå för analys och beredning av alternativen måste diskussionen inledas inom unionen genast i början av höstsäsongen detta år. Också i denna angelägenhet har regeringen varit initiativrik och aktiv. Man har lyssnat på oss, och vi har rönt förståelse för våra synpunkter.

Regeringen vill att riksdagen skall vara så väl informerad som möjligt om allt väsentligt som sker inom unionen. Därför beslöt regeringen på eget initiativ att tillsända riksdagen en utredning om den nordliga dimensionen. Utredningen sändes till riksdagen den 4 december 2004. En kompletterande utredning om den utveckling som skett därefter sändes den 13 maj 2005.

Jag konstaterar med tillfredsställelse att den nordliga dimensionen anses vara viktig också i riksdagen, där många utskott har behandlat utredningen mycket ingående. Utskotten har lagt fram många välgrundade synpunkter och anvisningar för regeringen att beakta. Jag är mycket belåten över att ståndpunkterna i stora utskottets utlåtande, som sammanfattar utskottens ståndpunkter, till väsentliga delar sammanfaller med regeringens uppfattningar. Den nordliga dimensionen anses vara viktig och en fortsättning av den förordas. Partnerskapen betonas, såväl de redan existerande som nya. Bland de nya partnerskapen anses i synnerhet området transport och logistik vara viktigt, och det området har också regeringen fastställt som föremål för det huvudsakliga utredningsarbetet. Stora utskottet har också lagt fram ett flertal andra förslag och gett regeringen anvisningar som gäller det praktiska arbetet. Jag lovar att utskottets framställningar kommer att studeras uppmärksamt i regeringen. En dialog mellan regeringen och riksdagen är ett fruktbart sätt att utveckla denna viktiga sektor inom politiken.

Jag breddade området för denna upplysning som ursprungligen var avsedd att gälla endast den nordliga dimensionen, eftersom jag ville säga några ord om läget beträffande ratificeringen av EU:s konstitutionella fördrag. Frågan är av så stor betydelse att det är skäl för hela riksdagen att diskutera den redan i detta skede.

Processen för ratificering av EU:s konstitutionella fördrag, vilket undertecknades i Rom i oktober i fjol, tog en ny vändning när nej-rösterna segrade i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna i månadsskiftet maj—juni. Dessa folkomröstningar är av väsentlig betydelse eftersom det konstitutionella fördraget för att träda i kraft måste ratificeras av alla medlemsstater. Utan Frankrike och Nederländerna träder det konstitutionella fördraget inte i kraft, även om alla andra medlemsstater skulle ha ratificerat det. I förrgår beslöt Storbritannien att till dess att läget klarnar stoppa behandlingen i underhuset av det lagförslag som gäller det konstitutionella fördraget.

Resultaten av folkomröstningarna var otvetydiga och den vilja bland folket som de är ett uttryck för måste givetvis följas. Ändå återstår frågan om vilken inverkan de har på de andra medlemsstaternas ratificeringsprocesser. Förra veckan diskuterade jag den nya situationen med premiärminister Juncker från den nuvarande ordförandestaten Luxemburg. Efter det har jag varit i kontakt också med vissa andra EU-kolleger. Allas, även den finska regeringens och min egen, analys och slutsats av situationen är att vi inte borde dra några förhastade slutsatser beträffande den. Nu gäller det att skynda långsamt. Medlemsländerna borde inte fatta ensidiga beslut i frågan förrän den har diskuterade vid Europeiska rådet den 16 och 17 juni, alltså om en vecka.

Vi har eftersträvat att följa denna linje; i Finland har det inte fattats några nya beslut efter att resultaten av folkomröstningarna klarnat, utan beredningen av regeringens proposition har fortgått alldeles som planerat. Regeringens proposition är färdig att skickas till riksdagen vid höstsessionens början.

Detta betyder förstås inte att regeringen är blind och döv för vad som händer. Tvärtom håller vi intensivt kontakt med de andra unionsländerna och ger noga akt på situationen. För oss är det inte ett värde i sig att ratificeringsprocessen går vidare i oförändrad form, om ett gemensamt beslut om att förfara annorlunda kan fattas. Vi har nu emellertid för avsikt att inte försvåra situationen och ordförandens ansträngningar genom våra egna åtgärder före Europeiska rådet. Europeiska rådet sammanträder om bara en dryg vecka, så åtminstone så pass länge kan vi nog ge oss till tåls.

Det finns också en juridisk grund för det tillvägagångssätt som vi har valt. Vid regeringskonferensen utfärdades en förklaring om tillvägagångssättet i det fall att en eller flera medlemsstater inte ratificerar det konstitutionella fördraget. Enligt förklaringen skall Europeiska rådet ta upp frågan, om minst fyra femtedelar av medlemsstaterna ratificerat fördraget inom en period på två år efter undertecknandet och en eller flera medlemsstater stött på problem med att ratificera det.

Förklaringen är inte bindande så till vida att den skulle kunna genomföras genom tvångsmedel. Den anger ändå att andan vid regeringskonferensen var att varje regering som har undertecknat fördraget också har förbundit sig att arbeta för att fördraget skall ratificeras.

I detta sammanhang är det skäl att påminna också om att tio medlemsstater redan har ratificerat det konstitutionella fördraget.

Också av respekt för dem följer att den uppkomna situationen bör diskuteras tillsammans i Europeiska rådet innan de andra medlemsstaterna fattar sina egna beslut om ratificeringen.

Unionsländerna behöver nu goda nerver för att visa att unionen internt är så välfungerande och solidarisk att det läge som uppstått kan bemästras tillsammans. Alla regeringar bör placera unionens gemensamma intresse i främsta rummet. På så sätt kan Europeiska rådet sända en gemensam signal när det gäller hur situationen skall kunna lösas. Samarbete och inbördes solidaritet skulle hjälpa till att undanröja de svårigheter för unionens verksamhet som situationen innebär.

Jag hoppas fortfarande att det konstitutionella fördraget eller åtminstone de centrala delar av det som underlättar beslutsfattandet skall kunna träda i kraft i någon form. Det skulle göra unionens verksamhet och beslutsfattande mera överskådligt och hjälpa unionen att tillföra ett betydelsefullt mervärde jämfört med det agerande som medlemsstaterna ensamma står för. En fungerande och effektiv union som är kapabel att fatta beslut ligger i Finlands intresse.

Jag grips ändå inte av förtvivlan, om det skulle vara så att fördraget inte blir verklighet. Europeiska unionen varken stupar på eller faller sönder om det konstitutionella fördraget skulle misslyckas, även om den antagligen råkar in i en av sina största kriser någonsin. Om det konstitutionella fördraget går omkull sopas unionens rättsliga grund inte undan; i stället fortsätter verksamheten liksom hittills utgående från Nicefördraget. Vi har våra grundfördrag och vi kan agera på basis av dem. Även om Nicefördraget är bristfälligt går det att leva med det och också att utveckla unionen.

I detta skede försöker jag inte analysera varför fransmännen och holländarna sade nej till det konstitutionella fördraget. Enligt de undersökningar som cirkulerat i offentligheten var orsakerna många. Budskapet är i vilket fall som helst att majoriteten av väljarna var allvarligt missnöjd. Vi politiker bör uppmärksamma detta budskap i alla länder, också i Finland. Vi kan inte bara fortsätta som om inget hade hänt. När allt kommer omkring finns såväl unionen som dess medlemsstater till för medborgarna och inte tvärtom.

Europeiska rådets inkommande möte kommer att vara exceptionellt viktigt. Efter det kommer vi att veta bra mycket mer om hur det är ställt med Europa. Redan nu vet vi emellertid att vi bör arbeta för att unionen skall förbli handlingskraftig. Vi får inte låta den kris som ratificeringsprocessen har förorsakat lamslå hela unionen, utan vi måste kämpa emot den med all kraft.

Nu skulle det vara viktigt att åstadkomma en politisk överenskommelse om de ekonomiska ramarna för åren 2007—2013. Ett beslut i en så oerhört svår fråga skulle visa att unionen klarar av att fungera i denna kris. Framgång i förhandlingarna just nu skulle vara av stor betydelse både för den allmänna opinionen och mera konkret för att unionen skall förbli handlingskraftig. Men man får inte tillmäta framgång i förhandlingarna en alltför stor betydelse; inte heller med dem står eller faller unionen. Ifall inget avtal om de ekonomiska ramarna kan ingås nu fortgår förhandlingarna i normal ordning, och frågan tas igen upp vid följande möte och därpå följande möten i Europeiska rådet.